satanindistortion

Såg Ulf Lundell på Skavlan i fredags, och jävlar vilket ös när han körde sin nya singel.

 

Tänkte att jag skulle försöka lyssna in mig lite på honom och passande nog hade Fredrik Wikingsson gjort en spotifylista kallad "Uffes tio vassaste". Men nej, det fastnade inte överhuvudtaget. Nu har han ju hållt på i hundra år så att ge upp efter sju låtar är kanske lite orättvist. Gillar dock nya singeln som fan.

 

Det blev mest en massa Lana del Rey på jobbet, nya favoriten är Radio. Så. Jävla. Bra.

 

Och Wednesday 13 har ju släppt en ny skiva med. Eller ny och ny. Det är två nya låtar - som väl är helt okej - och sen är det några nyinspelningar, en akustisk version av Curse of me och så två riktigt jävla kassa remixer. 

 

Nej han kommer aldrig bli lika bra som på första soloplattan, Transylvania 90210. Vilken jävla skiva! Det är skräckrock för 2000-talet. En perfekt smältdegel av rock, punk och texter om zombies, blod och död. "I walked with a zombie", "Bad things", "Haunt me", "I want you... dead", "Ghost of Vincent Price". Fantastiska låtar.

 

 

Men en står ut lite extra mycket, kanske den bästa låten han har gjort: "God is a lie". Jag lyssnade på den när jag åkte hem och insåg att hela min gymnasietid på något sätt kan sammanfattas i den låten. Alltså jag lyssnade ju på mycket under de tre åren. Det var Marilyn Manson, Backyard Babies, Iron Maiden (förstås), Rammstein, Slipknot och oränkneligt många band till.

 

Men den här skivan gick varm och just den låten spelade jag nästan sönder. Eller det gjorde jag ju inte, den är fortfarande lika bra!

 

Så här är den, min gymnasietid nerkokad till tre minuter och trettiosju sekunder av blasfemisk punkrock. Enjoy.