satanindistortion

Åtta år sedan dubbelmordet i Linköping i dag, och fortfarande ingen hittad mördare.

 

Hanne Kjöller skrev en ledare i DN i dag om hur synd det var om hennes kompis som blev kallad till förhör och dna-topsning (han bodde i närheten av mordplatsen). Sverige är tydligen ett storebror-samhälle som låter polisen ta dna-prover på hederligt folk.

 

Jävligt märklig åsikt tycker jag.

 

Jag funderade lite på det där med att hitta mördaren också. Det ger ju onekligen hela historien en hel dimension till när gärningsmannen fortfarande är okänd.

 

Jag säger alltså INTE att det är lika bra att polisen aldrig hittar mördaren. Det vore såklart fantastiskt om de gjorde det så man får veta vem det var och varför han gjorde det.

 

Men visst blir hela grejen lite mer kittlande när man inte vet vem som gjorde det. Det är samma sak med Palme-mordet. Om det hade varit fastslaget att Christer Pettersson, eller vem som helst, hade gjort det så hade hela grejen liksom varit över. Nu tycker jag, som inte ens var född när det skedde, att Palme-mordet är en spännande del av den svenska historien.

 

Det blir liksom någon slags mytbildning kring de här ouppklarade brotten. Och jag tror inte att någon är rädd för att risken finns att man har mördaren i sin närhet, men det finns i alla fall ett visst mått av obehag så länge mördaren är där ute.

 

Återigen, jag vill inget hellre än att polisen ska hitta mördaren. Men jag konstaterar bara att hela historien blir mer spännande så länge vi inte vet. Det kanske är det som är grejen, att nyfikenheten finns där hela tiden, och frågan är om vi vill att den ska stillas...