Lyssnar lite smått på Avenged Sevenfolds nya platta Hail to the king.
Det är ett band jag har lyssnat en del på och har sett tre (!) gånger. Två gånger som förband till Maiden och en gång på Metaltown. Ett sånt där band som jag inte skulle nämna som ett av mina favoritband, men som är helt okej när jag väl lyssnar på dem.
Är det något man dock inte kan prisa Avenged Sevenfold för så är det snygga skivomslag:
Idéfattigdomen som framträder när man jämför skiva nummer två och fyra måste vara episk.
Hur som helst är väl musiken det viktigaste, och det lilla jag hittils har hört av nya skivan är bra. Det känns som att bandet blickar tillbaka och inspireras av gammal klassisk hårdrock mer än någonsin, och tar ett kliv bort från emo-stämpeln som har hängt med länge.
Sad but true-känslan i versen till This means war är nästan parodisk och i titelspårets refräng ringer powermetal-varningsklockorna.
Lite bilder från helgens konsert med Watain i Uppsala:
En grym konsert med några detaljer som kunde bättrats.
Till att börja med gjorde In Solitude en bra förbandsspelning (vilka jävla låtar de har!). Men sånginsatsen från Pelle Åhman lämnade en del att önska, han försvann längre stunder och lätt rätt oengagerad ibland. Med lite bättre engagemang hade det varit en klockren spelning.
Och Watain var förstås sjukt bra. Otroligt mäktig scenshow, det känns verkligen som att man har hamnat i helvetet när man tittar på scenen. Setlisten var en best of-variant med både gammalt och nytt. Bra på ett sätt, man fick höra alla bra låtar (förutom Waters of Ain då kanske). Men lite konstigt att bara spela tre låtar (fyra inklusive introt) från nya skivan The wild hunt. Särskilt när konserten ägde rum i samband med skivsläppet. Jag hade velat höra i alla fall Outlaw och The child must die också.
Annars har jag inget att anmärka på, det var en jävligt grym spelning och det känns helt rätt att ha sett Watain i sin hemstad.
Idag lyssnar jag på Bombus nya platta The poet and the parrot. Tungt och bra!
Satt i bilen och slog på radion precis lagom för att höra premiären av Lars Winnerbäcks nya singel Utkast till ett brev.
En riktigt bra låt som låter Winnerbäcksk, en naturlig fortsättning på senaste skivan.
La märke till textraden (på ett ungefär) "Jag finner förtröstan i jesus och den helige ande". Har han gått och blivit kristen, Lasse? Antagligen inte, jag borde veta att låttexter inte behöver vara grundade i verkligheten, med tanke på hur många band som sjunger om satan utan att vara satanister.
Låten släpps digitalt på lördag men ska finnas på Musikguiden i P3:s hemsida till dess (även om jag inte hittar den där just nu).
Skivan kommer om en månad och heter Hosianna (religiös referens där med förresten!). Själv ser jag mest fram mot att höra studioversionen på låten han inledde förra årets konserter med: Jag var och köpte en kostym. En långsam och suggestiv låt om att köpa en kostym till sin egen begravning. Kunde varit Thåström som hade gjort den.
Igår kom äntligen lite smakprov från In Solitudes kommande skiva "Sister". Dels titelspåret:
Och dels en teaser för singeln som ska släppas på sjutummare, Lavender:
Tycker att båda låter jävligt bra! Det låter fortfarande In Solitude även om soundet har ändrats en del. Mindre NWOBHM, mer blues och ockultrock kanske. Jag vet inte, svårt att sätta ord på. Men jag tror det kommer att bli en jävligt schysst platta!
Hoppas att singeln finns till försäljning på lördag när de är förband till Watain (även om den egentligen ska släppas i september).
Veronica Maggio har släppt ny singel idag med. Stockholmsromantik och drama förpackat i en bra poplåt. Snyggt!
Äntligen har sverige fått ett antipris! Den mest kända galan i genren är väl The Razzie Award i USA, en filmgala som arrangeras strax innan Oscarsgalan och delar ut pris till de sämsta filmerna och prestationerna. Ett fantastiskt roligt initiativ. Och nu har sverige fått en motsvarighet - Skämskudden.
Initiativtagaren är Martin Soneby - kanske mest igenkänd från femmans Ballar av stål men framför allt ståupp-komiker och grundare av podcasten Alla mina kamrater (rekommenderas!)
Till skillnad från The Razzies som är ett filmpris så handlar skämskudden om tv, och kommer att arrangeras dagen innan Kristallengalan. Och det är väl befogat med ett antipris inom tv med tanke på hur mycket dåligt tv som görs i Sverige.
Martin Soneby
Det kanske roligaste med förhållandet mellan Skämskudden och Kristallen är ju att kolla vilka som är nominerade till båda priserna (Skämskudden presenterade sina nomineringar först). Tyvärr är det inte så många - jag hittar bara en och det är Uppdrag Gransknings program Hotet inifrån, granskningen om fotbollssveriges firmor.
Men det finns många andra roliga nomineringar i till exempel kategorin "Årets meltdown". Och jag tror och hoppas på att Kändishoppet sopar hem priset i kategorin "Reality/dokusåpa".
Jag är rätt sugen på att åka och kolla på galan live, det kan bli en riktigt rolig kväll med en hel bunt komiker som kommer och både delar ut och tar emot priser (man räknar inte med att pristagarna själva kommer).
På tal om humor så är det väl förresten svårt att slå humorn i att ett av programmen som Kristallen har nominerat till "Årets underhållningsprogram" är: Förra årets Kristallengala. Ridå.
Idag flyttpackar jag och lyssnar på Paarse Paraplus debutfullängdare. Elektropop från Mjölby som låter jävligt bra.
På onsdag tömmer jag lägenheten och bor hos föräldrarna ett par dagar, och på lördag bär det av mot Stockholm! Eller det gör det i och för sig inte, utan till Uppsala först för en konsert med Watain som förhoppningsvis kommer att vara cool som satan själv! Sen blir det en natt på vandrarhem i Uppsala och på söndag får jag nyckeln till lägenheten och kan kalla mig stockholmare på riktigt! Eller stockholmsbo i alla fall.
Denna excentriske kompositör som blev folkkär genom sitt frågesportsprogram om musik. Med färgstarka kostymer och en uppläxande attityd gick han igenom rutan på ett fantastiskt sätt. Att han dessutom hade ett förhållande med en 40 år yngre strippa är bara pricken över i.
En riktigt bra dokumentär!
2. Eminem - Survival.
Eminem är tillbaka och rappar om Darwins evolutionsteori över ett tungt gitarriff. Jag gillar soundet som inte är modernt på något sätt. Det är inga house-element, ingen dubstep så långt ögat kan nå. Den här låten hade lika gärna kommit 2002.
Dagen D, eller W kanske. Äntligen release för Watains nya platta The Wild Hunt.
Jag har läst en hel del om skivan på förhand och fick ungefär vad jag förväntade mig - ett utvecklat sound som är kryddat med beståndsdelar vi inte är vana vid i Watain-sammanhang, men fortfarande osar black metal. Watain går inte tillbaka till rötterna på femte skivan utan är progressiva och rör sig framåt.
Och bra är väl det, en ny Casus Lucifieri hade varit tämligen ointressant (men säkert bra), nu är Watain snarare mer intressanta än någonsin.
Det vanliga black metal-öset finns såklart där, i exempelvis öpnningen De Profundis, Sleepless evil och singeln All that may bleed. Men det finns också tretakt, mellanöstern-klingande toner och febriga djungeltrummor (i början och slutet av fantastiska Outlaw).
Och så är det förstås They rode on. En ballad (!) som var den första låten som skrevs till skivan och visade i vilken riktning inspelningen skulle tas. Erik Danielsson sa i en intervju att de som har hört låten har sagt att det är en naturlig fortsättning på Waters of ain, avslutningen på Lawless Darkness. Och absolut, jag håller med om det. Men där den låten hade lugnare och mer melodiska partier i kombination med vanligt black-ös är They rode on steget längre. Och när Watain gör en powerballad slår de till och gör den kanske bästa sen Mötley Crue uppfann begreppet med Home sweet home. Eriks rena sång är fantastisk och det gitarrsolot är precis så smörigt som sig bör.
Det är definitivt en av skivan bästa låtar, och det ska bli riktigt intressant att se om de kommer att spela den live.
I morgon släpps Watains "The wild hunt". En av årets mest efterlängtade skivor för min del. Har hört två låtar från den hittills som låter riktigt lovande.
Hoppas att min feta box kommer imorgon också:
En annan skiva som ska bli spännande att höra släpps den 26 augusi: Bombus - The poet and the parrot. Har inte lyssnat på dem tidigare men skivan har fått RIKTIGT bra kritik. Och den här låten är ju jävligt ösig:
Videon släpptes idag, och är ju skaplig... ehh, annorlunda. Men som sagt, bra låt!
I andra ändan av musikspektrat släppte Lady Gaga nytt idag med:
Tydligen skulle låten komma om en vecka egentligen, men efter att den läckt ut med dåligt ljud så bestämde man sig för att släppa den som den ska vara lite tidigare.
Å ena sidan inga överraskningar, men en jävligt bra låt som är Lady Gaga ut i fingerspetsarna. Texten handlar mycket om hennes roll som popstjärna, och så är det ju mycket fokus på konst runt hela nya skivsläppet (Artpop).
Det verkar dock vara lite delade meningar om hur texten i låten går. Håkan Steen på Aftonbladet skriver så här i en recension av låten:
Men låten verkar också vilja vara ett slags introduktion till temat på albumet. Lady Gaga har alltid handlat om att knyta trådar mellan superkommersiell pop och konst och här filosoferar hon över det förhållandet och sin egen roll som artist: ”One second I’m a Koons fan/suddenly the Kunst is me/Pop culture was in art now/Art’s in pop culture in me”. ”Koons” är popkonstnären Jeff Koons, som gjorde sig ett namn på 80- och 90-talen genom provokativ konst som lekte med skräpkultur och, inte minst, genom ett omskrivet förhållande med den italienska porrstjärnan och politikern Ilona ”Cicciolina” Staller.
Olika sajter där texten ligger verkar däremot vara överrens om att hon sjunger "One second i'm a kunst fan, suddenly the kunst is me" (kunst = konst på tyska). Är det en feltolkning av Håkan Steen? Jag vet inte, det är svårt att höra exakt hur texten går, och det är väl inte så jävla viktigt heller.
Hur som helst, en bra låt som säkerligen kommer att bli en hit på dansgolven inom kort. Artpop släpps den 11 november.
I slutet av september kommer MGMT's nya platta. Jag har egentligen mest bara lyssnat på Kids och Time to pretend, men smakproven från kommande plattan är riktigt bra.
Beatlesdoftande Alien days:
Och senaste singeln Your life is a lie:
Med tillhörande video:
Kan bli en bra skiva!
Lite hårdare ny musik: Satyricon - Our world, it rumbles tonight.
En jävligt cool låt som helt klart låter som Satyricon, men den saknar den där extra kryddan som gör K.I.N.G och Mother North till kanonlåtar.
I förmiddags ryktades det lite smått på twitter om att Lemmy var död. Bara rykten visade det sig (ganska väntat), men klart är i alla fall att mannen som förkroppsligar rock'n'roll inte mår helt bra.
Spelningen på Metaltown var en av flera europeiska spelningar som ställdes in tidigare i somras på grund av att Lemmy var sjuk. Och i fredags avbröt Motörhead sin spelning på Wacken efter bara sex låtar.
"Lemmy's doing fine" hälsar resten av bandet efteråt, men man blir ju orolig. Jag vill se Motörhead åtminstone en gång till. Get well soon Lemmy!
Igår lyssnade jag igenom ett gäng sommarprat som jag inte hade lyssnat på än. Bland annat två avsnitt av två tjejer som har mycket gemensamt: Carolina Neurath och Johanna Frändén.
Båda är unga tjejer som är journalister inom mansdominerade områden. Neurath (överst) är en prisad ekonomijournalist som bland annat har skrivit boken om HQ Banks fall. Frändén är sportjournalisten och fotbollsexperten som har följt Zlatan i Italien, Spanien och Frankrike.
Båda är experter inom sina områden och har gjort otroligt bra jobb. Och samtidigt har båda fått höra att de är inkvoterade, att de har legat sig till sina jobb, med mera med mera. Två grymma sommarprat som rekommenderas!
