satanindistortion

I mitten av juni blir det utökning bland mina podcast-måsten när Sommar i P1 drar igång.

 

Årets sommarpratare presenterardes igår, och det finns en hel del bra namn, även om Oisin Cantwell på Aftonbladet tyckte att listan var medioker.

 

Jag kommer i alla fall att lyssna när följande pratar:

 

Jonas Gardell, Maja Ivarsson, Liv Strömquist, Peter Wolodarski, Kristian Gidlund, Filip Hammar, MIkael Niemi, Henrik Lundqvist, Jenny Strömstedt, Carolina Neurath, Maria Sveland, Malik Bendjelloul, Johanna Frändén, Jan Eliasson, Erik Haag, Martin Shibbye och Johan Persson, Karin Adelsköld, Katrine Kielos och till sist Björn Dixgård och Gustaf Norén.

 

Det blir nog en bra sommar!

 

 

Gaffas festivalspecial inför sommaren 2013 blev snabbt inaktuell, när två festivaler har fått ställa in inom loppet av en vecka. Först Siesta och nu Peace & Love.

 

Jag kollade precis på en direktsänd presskonferens från Borlänge om beslutet att ställa in festivalen. Det var ett gäng otroligt nedslagna festivalarrangörer som satt och svarade på pressens frågor. Mycket handlade förstås om vad som är anledningen.

 

Många frågor handlade om huvudakten Depeche Mode, var det en för dålig bokning? Jesper Heed, VD och grundare av Peace & Love, vill inte lägga ansvaret på ett band och tycker att Depeche Mode var en mycket bra bokning. I Gaffa utsågs den till årets bästa svenska festivalbokning.

 

Lite ny musik jag lyssnar på för tillfället:

 

Tittar på samlade recensioner av Daft Punks nya platta och konstaterar att svenska musikskribenter verkligen har gått bananas:

 

5/5 i Aftonbladet (Markus Larsson)

5/5 i Expressen (Anders Nunstedt)

5/5 i DN (Fredrik Strage)

6/6 i SvD (Andres Lokko)

5/5 i Di Weekend (Jan Gradvall)

 

Dåligt med kvinnlig fägring i det recensionsgänget. Men faktum är att det här är fem av de tyngsta och mest betydelsefulla musikskribenterna i landet just nu.

 

Den enda av de stora tidningarna som sticker ut från massan är Sydsvenskan där Jonas Grönlund ger skivan 3/5.  Utan att egentligen berätta varför. Han verkar mest vara irriterad på det stora pr-byggandet inför skivan och tycker inte att musiken är särskilt relevant.

 

Själv skulle jag just nu sätta 4/5. Men det känns också som en skiva som kan ha växt ofantligt mycket om en månad. Och sen är det ju så enkelt att jag har inte koll på alla discoreferenser som Daft Punk gör. Jag hade ingen aning om vem Giorgio Moroder var. Om man, som gubbgänget ovanför, har det så uppskattar man antagligen en nio minuters biografi om honom i musikform mer. Inget ont om låten alltså, jag tycker det är en av skivans bästa, men det är ett exempel på hur subjektiva recensioner är.

 

 

 

Jag slog till på en bio efter jobbet häromdagen och såg en av de filmerna som jag har varit mest pepp på de senaste veckorna: Evil dead.

 

Det är alltså en uppdaterad version av Sam Raimis klassiska debutfilm från 1981. Orginalet blev väl egentligen mest känd för att den hade en minimal budget och Sam Raimi fick komma på kreativa lösningar för specialeffekterna. Det är splatterfilm med en ordentlig dos humor. Filmen fick två uppföljare, som jag måste erkänna att jag inte har sett.

 

Filmskribenter verkar ha lite svårt att bestämma sig för vad 2013 års version av filmen är för något. Det är inte en uppföljare, ingen prequel och ingen verkar vilja säga nyinspelning heller. Snarare snackas det om att det är ett nytt "kapitel" i historien. Själv kallar jag det för en nyinspelning, även om historien är omgjord på flera punkter så är det MÅNGA av elementen från orginalet som kännns igen. De klassiska scenerna finns kvar, i moderna versioner.

 

Storyn lite snabbt: Ett gäng på fem ungdomar ger sig ut till en stuga långt ute i en skog. En av tjejerna, Mia, ska bli drogfri, därav isoleringen. I källaren hittar de en bok med diaboliska bilder och texter, och när en av killarna läser en textrad högt så släpps helvetet (bokstavligt talat) lös.

 

Häromveckan skrev jag om Watains nya album som är på gång, och efterlyste ett smakprov så snart som möjligt.

 

WELL WAIT NO MORE!

 

Eller jo, vänta en dryg månad till på musiken. I dag kom i alla fall lite info om den första singeln, med titeln "All that may bleed".

 

Här är omslaget:

 

 

Ärligt talat en rätt kass låt. Förhoppningsvis kommer Watain få fart på den. Gottfrid Åhman från In Solitude medverkar också på covern med sologitarr.

 

Singeln släpps i lite olika format och versioner, den jag siktar in mig på är den röda sjutumsvinylen som släpps i 500 ex. Skapligt exklusiv! Hoppas det inte blir överdrivet svårt att få tag på den bara.

 

 

Hypemaskinen har dragit på STORA växlar när det gäller Daft Punks nya platta. Den första på åtta år, så det är klart att förväntningrna är höga. Och kritikerna har inte varit snåla med att slänga rosor på Random access memories.

 

Jag är lite osäker på om det är den 17 eller 21 skivan släpps, men på måndagkvällen släpptes den ut för streaming på iTunes.

 

Efter en genomlyssning är intrycket att det finns några riktigt bra spår som sätter sig direkt. Resten är såna som lär växa med tiden. Snygga enkla pop-låtar blandas med mer experimentella och jammiga spår.

 

Instant crush, Loose yourself to dance och Fragments of time är jävligt snygga låtar allihop. Det är discokula, utsvängda byxor och en nercabbad biltur på västkusten. Om man använder tidigare alster som "Technologic" eller "Harder better faster stronger" som referenspunkter så är man in for a ride. För att citera Pulp Fiction: "It ain't the same fucking ballpark. It ain't the same league. It ain't even the same fucking sport."

 

Men frågan är om coolaste låten inte är avslutande Contact. Det börjar med en inspelning från Apollo 17, på väg ut i rymden, och fortsätter med en svulstiga syntar och hårdrockstrummor. Så. Jävla. Bra.

 

Lite bilder från Bruce Springsteen i går:

 

Tänkte tipsa om ett par sevärda musikdokumentärer såhär på fredagkvällen.

 

Till att börja med: Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrands utmärkta dokumentär om Kent, "Så nära får ingen gå - Ett år med Kent". Den finns nu lättillgänglig i Svt plays öppna arkiv.

 

 

Inspelad mellan 2000-2001 och fokuserar på bandets turnerande under året. Tyvärr får man inte se något av låtskrivarprocessen inför Vapen & ammunition som kom 2002 vilket hade varit intressant. Men det finns en hel del annat material att glädja sig åt.

 

Allra mest kanske det första segmentet som utspelar sig i Eskilstuna där bandet visar gamla lägenheter och replokaler. Missa inte heller när en ung Ola Salo flimrar förbi i logen på Hovet, eller när den adrenalinrusiga glädjen efter första Roskildespelningen byts mot chock när det kommer fram att flera personer har dött under Pearl Jams spelning.

 

Det är ett porträtt av ett band som lever rockstjärnedrömmen för fulla muggar. Och jag undrar mest: När kommer uppföljaren?

 

Den andra filmen jag vill tipsa om är purfärska "The second wave" med Linköpingsbandet La fleur fatale. Finns på youtube:

 

 

Bandet drar till Californien och gör en roadtrp för att samla inspiration. På vägen träffar de flertalet orginal från 60-talets psykadeliska rockscen.

 

En tidsenligt filmad och klippt rulle med ett instagramfilter över hela paketet. Det kommer förmodligen att se daterat ut om ett par år, men det är en fest för ögat är det.

 

Oavsett vad man tycker om musiken (indie-rock-psykadelika) så är det värt att ta en timma och spana in roadtrippen som gänget gör.

 

Själv ska jag åka och se bandet i kväll på Nocturnals releasfest i Linköping (även Skogen brinner lirar). Det har alla förutsättningar att bli en bra kväll!

 

Tjääna!

 

 

Kollade på första avsnittet av The Americans i dag. En ganska ny serie vars första säsong precis har avslutats i USA.

 

Keri Russel och Matthew Rhys spelar ett äkta par med två barn i en förort till Washington D.C. Till synes helt normala, men en sak skiljer paret Jennings från grannarna på gatan: De är ryska spioner som har gått undercover i fiendelandet.

 

Serien utspelar sig alltså inte i nutid utan i början av 80-talet, mitt under Kalla kriget. Elizabeth och Philip, som paret heter, tussades ihop i Sovjet i början av 60-talet och har sedan dess bott i USA som spioner åt moderlandet. Samtidigt som de mördar ryska avhoppare så lever de också ett till synes helt normalt liv. Inte ens barnen anar vad föräldrarna gör när de inte ser.

 

En lockande story! Jag gillar settingen på 80-talet. Om det är något jag är trött på så är det spionserier/filmer med ultramodern och överdriven teknik. Här är det tillbaka till lo-fi med faxmaskiner och telefonautomater. Överlag är det snyggt utfört med tidsenliga miljöer och kläder.

 

Något som är mindre bra är de tillbakablickar till Sovjet, där alla pratar engelska med rysk brytning. Hade det varit så svårt att lära skådisarna replikerna på ryska för att skapa lite mer trovärdighet?

 

Det är ändå en brist jag kan ha överseende med, jag gillade det första avsnittet och ser fram mot resten av säsongen. Det är spännande och med en bra dos action. Och när Keri Russel subtilt försöker indoktrinera barnen i Sovjetisk anda blir det smått humoristiskt (Månen är inte allt. Att bara komma upp i rymden är också en bedrift).

 

Kollade även på de sista två avsnitten av The Following i dag.

 

I dag släppte Linköpings Nocturnal sin första, självbetitlade, fullängdare.

 

 

Låttitlar som innehåller "Satan" har som bekant en närmast magnetisk dragningskraft på mig, och mycket riktigt är det en av mina favoritlåtar efter första genomlyssningen. Överlag tycker jag skivan blir lite starkare från låt fem och framåt.

 

Nu är det bara att lyssna in sig till fredagens releasefest på Backstage. Spelar gör även Skogen Brinner och La Fleur Fatale.

 

 

Att Night är kompisar med Bullet hörs långa vägar. Inte världens mest orginella musik, men man får väl ta det som den hyllning till åttiotalets heavy metal som det är. Personligen gillar jag första singeln "Stand your ground" snäppet mer, men det här är inte fy skam heller!

 

 

Det har ryktats och spekulerats och funderats en hel del, men i går bekräftade Mastodon äntligen att de jobbar på en ny skiva:

 

Det ska bli spännande att se åt vilket håll de tar soundet den här gången. En tillbakagång till Leviathan- och Blood Mountain-hårdheten skulle inte vara fy skam.

 

Eller så hittar de på nåt helt nytt och gör det som vanligt med sån bravur att man blir mind=blown. Ska bli spännande att höra!

 

Något annat jag är jävligt sugen på, som ligger betydligt närmre i tiden, är Daft Punks nya platta Random Access Memories.

 

 

Sveriges bästa black metal-band Watain är på g med sin femte platta, som har fått namnet The wild hunt.

 

Kanske inte lika diaboliskt som Sworn to the dark eller Lawless darkness, men Uppsalas ondaste trio lär inte göra någon besviken med musiken.

 

Vi får väl se om The wild hunt toppar Grammis-vinnande Lawless darkness. Är skivan i klass med bandets tidigare musik blir i alla fall jag nöjd.

 

Det är väl synd att säga att man längtar till slutet av sommaren, men jag har längtat efter augusti sen Erik Danielsson avslöjade att nya plattan var på gång när jag träffade honom ett par dagar innan julafton.

 

 

 

Jag kollade twitter en sista gång innan jag skulle sova i går kväll och möttes av nyheten att Jeff Hanneman gått bort.

 

Fruktasvärt tråkigt! Gary Holt har varit en bra vikarie för Jeff i Slayer de senaste åren men jag trodde nog att Jeff skulle vara tillbaka ganska snart.

 

Han läggs till den digra listan med musiker som har dött i förtid. Och kanske med de märkligaste omständigheterna. Han låg alltså och badade och drack öl när han blev biten av en spindel, blev drabbad av en köttätande bakterie till följd av bettet och när han nu dog av leversvikt så antar jag att det hade med sjukdomen att göra.

 

Det är helt sjukt vilka vändningar livet kan ta.

 

Frågan är vad som händer med Slayer nu. Jeff är borta och Dave Lombardo verkar vara helt ute ur leken han med. Bilden av att Kerry King är en original douchebag känns helt cementerad. Dels efter Daves beskrivning i hur han styr i bandets pengar, dels efter att ha läst en intervju där han inte verkade vara särskilt engagerad i Jeff's tillfrisknande utan sa mer "kommer han tillbaka så gör han, annars får Gary spela vidare". 

 

Det känns som att Slayers bandmedlemmar har varit affärspartners mer än kompisar det senaste decenniet. Och jag tror inte att det kommer hända, men det känns som att det är dags att släppa ut den sista skivan och call it a day.

 

DET VA VÄRST vilket stillestånd det har varit här den senaste veckan.

 

Antagligen för att jag mest har jobbat, lyssnat på en massa podcasts och inte så mycket musik.

 

Men nu är det Bruce-uppladdning som gäller en vecka framöver.

 

 

På lördag nästa vecka är det alltså Springsteen-premiär för min del. Det är väl så att man bör ha sett honom någon gång så det är bäst att passa på. Det blir för övrigt första gången sedan 1999 jag har sittplats på en konsert, men det kanske går åt under Bossens maratonspelningar.

 

Jag kan inte påstå att jag är särskilt inlyssnad på hans musik, känner bara till hitsen. Men med lite hjälp från goda vänner så blir det råplugg den här veckan. Oskar bjöd på en spotifylista från andra spelningen på Ullevi förra året (med de hyllningarna som följde efter den konserten känns det ju som att man borde varit där, men aja, det här blir nog lika bra).

 

Och så fick jag en best-of-lista från Daniel:

 

 

Har lyssnat igenom merparten av den, och visst finns det en hel del bra låtar som jag inte hade hört innan.

 

Det värsta är väl att man inte vet vad man ska förvänta sig, han ändrar ju setlist till varje spelning. Men som sagt, det kommer nog bli kanon!