Såg Gravity ikväll. Efter de senaste veckornas hype är det svårt att inte ha höga förväntningar på den, men den är helt klart värd sina 8,6 av 10 på Imdb.
Jag älskar filmer som utmanar psyket. Om man inte gillar att tänka på rymden eller är klaustrofobisk - då ska man kanske inte se den här filmen. Och det är klart att jag också har haft sömnlösa nätter när jag har funderat på rymden, dess oändlighet och hur liten jorden är. Men det är ju också det som kittlar med den här filmen. Det ultimata skulle ju vara att gå ut från biosalongen med djup existensiell ångest.
Riktigt så blir det förstås inte. Men det finns helt klart stunder när filmen känns obehaglig och en känsla av ensamhet tränger sig på.
Det bästa är ändå att filmen är väldigt långsam under perioder. Det för tankarna till gamla rymdfilmer som Alien och 2001: A Space Oddyssey. Fint att se när dagens blockbusters oftast är för snabbt klippta. Fördelen för Gravity är att när det väl händer något så blir den riktigt intensiv.
Då är det Sandra Bullock som får dra lasset som filmens stora stjärna. Och det gör hon med bravur, hon gör en grym roll. Framför allt genom dialog och ansiktsuttryck, eftersom hon mest befinner sig i en stor rymddräkt. George Clooney är filmens andra stjärna och spelar väl mest sig själv, eller snarare astronauternas svar på George Clooney.
Sen är ju filmen en fest för ögat också. Att den utspelar sig i rymden gör förstås produktionen avancerad. Man måste simulera tyndglöshet, allt måste låta på ett visst sätt och när saker rör sig eller går sönder måste de se ut på ett visst sätt. Dessutom finns jordklotet hela tiden i bakgrunden. Och allt det sitter perfekt, det är en sjukt vacker film.
Synd bara att den är i 3D. Trodde att det kunde vara en sån film som faktiskt skulle göra sig bra med en extra dimension, men nej. Det enda 3D tillför är en mindre huvudvärk.
Hur som helst rekommenderar jag den starkt! Och för fortsatt rymdaction föreslår jag Apollo 18, en skräckis från 2011 som är något av en Blair Witch Project på månen. Riktigt bra den med.
Har sent omsider fått senaste numret av Café (Posten har seriösa problem med min adressändring) och slängde mig genast över Fredrik Strages reportage om Watain.
Lite colliding worlds minst sagt med black metal i sveriges största modetidning för män, men som sagt är det Fredrik Strage som har skrivit och det betyder förstås kvalitet!
Riktigt bra reportage med en massa sköna anekdoter från bandets historia. Bland annat om när de blev erbjudna likkistor av SL eller när de pratade med Carola på Grammisgalan.
Den perfekta höstkvällen? Såhär: mörkret faller på, regnet smattrar mot fönstren och Lana Del Rey från högtalarna.
Satan vad bra den självbetitlade skivan är, särskilt tillsammans med EP'n Paradise som kom i början av året. Totalt 23 låtar som varierar mellan bra och genialiska. Young and beautiful som spelades in till filmen The Great Gatsby är inte dålig heller.
Men nu börjar det bli dags för en ny skiva. I en intervju nyligen pratade Lana om att hon inte vet hur den ska bli och när den kommer:
"When people ask me about it, I just have to be honest, I really don't know. I don't want to say, 'Yeah, definitely, the next one's better than this one,' because I don't really hear a next one. My muse is very fickle. She only comes to me sometimes, which is annoying."
I vilket fall som helst har hon garanterat material på gång. Tidigare under året har det läckt ut en hel del låtar, bland annat de nedanstående. Även om det hörs att det inte är helt färdiga låtar utan mer åt demohållet (förutom Queen of disaster) så är det grymma låtar allihop. Särskilt Angels forever och Black beauty. Dessutom finns flera låtar som har läckt, bland andra True love on the side som låter helt annorlunda mot det tidigare materialet. Det är absolut inte dåligt, men ett mycket modernare sound med rockinfluenser.
I citatet ovan verkar hon klaga på att inspirationen kommer för sällan, men jag ser inte riktigt problemet. På Lana Del Rey: Paradise edition var det sammanlagt material nog för åtminstone två skivor och nu har det läckt material som skulle räcka till en tredje.
Men, den som väntar på något gott... Jag tvekar inte på att Lana Del Reys tredje skiva (ja, hon släppte en skiva innan den självbetitlade) kommer att vara värd väntan!
Så himla fint att ett av världens bästa band släpper ett nytt livedokument. Extra fint när man själv var på en av turnéns andra spelningar. Mastodon - Live at Brixton släpps den tionde december. Enbart som en digital relese, både som skiva och film.
Mastodon har ju hittills släppt en liveskiva, Live at the Argon, då var det hela Crack the Skye plus några bonuslåtar som framfördes. Den här gången är det ett betydligt mer blandat set, med mycket från The Hunter som släpptes precis innan den här turnén:
01. Dry Bone Valley 02. Black Tongue 03. Crystal Skull 04. I Am Ahab 05. Capillarian Crest 06. Colony of Birchmen 07. Megalodon 08. Thickening 09. Blasteroid 10. Sleeping Giant 11. Ghost of Karelia 12. All The Heavy Lifting 13. Spectrelight 14. Curl of the Burl 15. Bedazzled Fingernails 16. Circle of Cysquatch 17. Aqua Dementia 18. Crack The Skye 19. Where Strides The Behemoth 20. Iron Tusk 21. March of the Fireants 22. Blood and Thunder 23. Creature Lives
Spelningen i Stockholm en dryg månad innan var grym, 90 minuters fantastiskt ös. Förhoppningsvis är den här konsertfilmen lika grym!
När jag flyttade till en möblerad andrahandslägenhet i Stockholm tog jag av förklarliga skäl inte med mig mina högtalare, förstärkare och vinylspelare. Det ångrar jag som allra mest nu när Dead Souls debut-fullängdare släpps. Basgångarna på den här skivan är inte gjorda för datorhögtalare eller ens ett par bra hörlurar. Den här musiken ska få parkettgolvet att spricka och rutorna att skallra.
Det är inte helt lätt, och kanske inte helt nödvändigt, att sätta en genrestämpel på Dead Soul. Elektronisk bluesrock kanske. Mycket beroende på sångaren Anders "Slidin' Slim" Landelius bakgrund som bluesartist. På sin Facebook-sida berättar Anders om hur många av låtarna började ta form runt 2008 och hur Dead Soul senare bildades tillsammans med Niels Nielsen (musiker och producent från Östergötland som bland annat har producerat åt Ghost).
Texterna handlar, enligt Anders, om de mörkare stunder som han upplevt under sitt liv. Och visst hörst det att det är en mörk skiva, med låttitlar som They will pay, Hounds of hell, Lost my will, God where are you now och Kill the past. Mycket religiös tematik i texterna.
Framför allt är det en skivans kombination av tung bas och snygga melodier som får mig på fall. Öppnande Hounds of hell fastnar direkt på hjärnan med sin otroligt mäktiga melodislinga. Skivans andra halva håller riktigt hög klass. Där ingår bland andra singeln Find that man (som har ändrats en del och blivit lite längre) och den countrydoftande balladen Lost my will.
Dead Soul har gjort en av höstens bästa skivor och den låter inte som något annat. I vinter hänger de med som förband på Ghosts skandinavienturné, det är ett sånt där sällsynt tillfälle när jag ser fram mot förbandet lika mycket som huvudbandet.
När jag var på bio häromdagen såg jag en trailer för den kommande filmen om Steve Jobs:
Har man läst den officiella biografin om Jobs så vet man att det är en fantastisk historia och en karriär som verkligen lämpar sig för en film.
Ashton Kutcher är ju onekligen porträttlik och bär säkerligen upp rollen. För en annan som mest tänker på Steve Jobs som en äldre man i blåa jeans och svart polotröja så ska det bli mest spännande att se hur Ashton ser ut under den eran. Det verkar filmskaparna vara medvetna om eftersom de bara teasar om det i trailern.
Samtidigt som jag ser fram mot filmen så är jag rädd att den lider av samma problem som biopicen Cornelis. Den klämde in Cornelis Vreeswijks hela liv på dryga 90 minuter och kändes bara stressad.
På trailern ser Jobs likadan ut. Från att Steve grundar Apple tillsammans med Steve Wozniak, till att han utesluts från företaget, till att han kommer tillbaka, till att han gör succé med iPod och iPhone. Det är för mycket handling för en film.
Istället skulle det vara bättre att fokusera på en speciell peroid. En av de bästa och mest spännande delarna i bigorafin var när teamet på Apple kämpade för att få ihop den första Macintoshen, att göra en biopic om Steve Jobs under den perioden skulle vara perfekt.
Jobs har premiär den åttonde november. Tills dess, kolla på Steve Jobs kanske finaste stund på scenen: presentationen av iPhone 2007.
Alec Baldwin har en podcast som heter Here's the thing. En intervju-podcast i stil med Värvet, även om jämförelsen inte är helt rättvis. Jag lyssnar rätt sällan på Here's the thing eftersom Alec Baldwin är en så fruktansvärt dålig intervjuare. Han låter stressad, bryter hela tiden in med yes?, okay?, mhm? och så vidare. Han ställer sällan intressanta följdfrågor utan intervjun blir mer av ett ytligt samtal.
Dessutom pratar Alec minst lika mycket som gästen, han drar gamla anekdoter stup i kvarten. Och det kan ju vara trevligt på sätt och vis men oftast är man mer intresserad av gästen.
HUR SOM HELST, eftersom Alec Baldwin är just Alec Baldwin så kan han förstås få intressanta gäster, som David Letterman, Lena Dunham eller som i senaste avsnittet: Jerry Seinfeld.
Även om Alec tappar bollen ibland och undviker intressanta ämnen och följdfrågor så är det ett trevligt samtal med en av de största i amerikansk showbuisiness. Finns på itunes.
Igår gick Almost Famous på trean. Herre satan vilken rulle det är! Tidernas näst bästa tror jag (enbart toppad av The big lebowski).
Glöm Alla presidentens män och Citizen Kane, det här är världens bästa murvelfilm. Musik och journalistik i en perfekt kombo.
Har ni inte sett den så gör det! Satte ihop en lista med musik från filmen plus lite fler låtar som passade in i sammanhanget. Synd bara att Led Zeppelin inte finns på Spotify, när de dyker upp där kommer livet sannerligen att kännas mer komplett.
Igår såg jag reklam för TV4's nya fredagsprogram SNN News, med Mikael Tornving som nyhetsankare.
Jag blev lite peppad i några sekunder innan jag förstod att det handlar om fejkade nyhetsinslag och komiker som imiterar kändisar och mediapersonligheter.
Ett sketchprogram helt enkelt. Bajstråkigt.
Anledningen till att jag blev peppad till att börja med var att jag såg framför mig ett svenskt The Daily Show, det amerikanska programmet med Jon Stewart som levererar nyheter med humor och satir.
Det här är ett av de mest populära sättet att ta till sig nyheter i USA och det är precis vad sverige behöver. Ett nyhetsprogram med humor och vass satir.
Man hoppades ju på att Breaking News med Filip och Fredrik skulle bli något åt det här hållet, och jag tror att Jon Stewart var en inspirationskälla när programmet spikades. Men det är för mycket "knäppa klipp" och gäster som är där för att promota sin skiva/bok/föreställning osv.
Jag vill se ett nyhetsprogram som på en halvtimma tar upp samma nyheter som Aktuellt och Nyheterna i TV4 men gör det på ett roligare och mer lättillgängligt sätt.
Det finns förstås redan ett satiriskt nyhetsprogram, Tankesmedjan i P3. Ett utmärkt program som säkerligen skulle gå att överföra till tv. Jag tänker mig Emma Knyckare och Jonatan Unge som den dynamiska programledarduon:
(Lyssna på Jonatan Unges briljanta P4-medley från Tankesmedjan här. "De kommer sällan ensamma väggskitarna, nä du, nog är det alltid något husfanskap i hälarna")
Andra Tankesmedjanfavoriter som Moa Lundqvist, Ola Söderholm, Achmed Behrang, Liv Strömkvist och Johannes Finnlaugson kan rycka in som reportrar och experter.
Jag är säker på att det skulle bli ett grymt program. På bekostnad av själva radioprogrammet Tankesmedjan då, men om P3 bestämmer sig för att lägga ner programmet i framtiden kanske det här är vägen att gå.
Igår var jag på förhandsvisning av Europes nya live-dvd. Det är en upptagning från 30-årsfirandet på Sweden Rock Festival i somras.
En matig spelning med hela 28 låtar från hela karriären, ett set på nästan 2,5 timmar. Ett utmärkt tillfälle att fästa en dvd alltså.
Spelningen släpps på dvd och blu-ray (även som skiva) och har förstås kristallklar bild och krispigt ljud. Inget att klaga på i den avdelningen.
Vad jag däremot skulle vilja ha är mer närbilder på publiken. Det finns visserligen, särskilt i de lugnare låtarna när allsången är på topp, men det är alldeles för lite. Det är när man får en känsla av glädjen och energin i publiken som en konsertfilm verkligen lyfter. Det finns skräckexempel på filmer där man får känslan av att bandet lika gärna kunde stå i en studio och spela. Den här hör inte riktigt dit, men betydligt mer publikbilder skulle vara önskvärt. Rammsteins dvd Völkerball är ett skolexempel.
Annars är konserten snyggt filmad och klippt (fritt från sekundsnabba klipp som gör att man inte hinner se något).
Vad mer kan man säga om konserten. Det är Europe i högform, setlisten är noga avvägd. Trots att det är 30-årsjubileum låter man inte nostalgin ta överhanden utan blandar in lika mycket nytt. Jag undrar dock varför man inte har lite mer pyroteknik. Lite mer eld och smällare hade suttit fint under det här 30-årskalaset.
En givet köp om man är ett fan, och helt klart värt pengarna om man uppskattar en bra rockkonsert i vardagsrummet.
Sitter och börjar pilla lite på listan över årets bästa skivor. Det är visserligen några månader kvar men jag tror att de skivor som kvalar in på tio-i-tiopp-listan redan har släppts. Men man vet aldrig!
Som vanligt känns det berättigat att använda det slitna uttrycket att det är svårare än någonsin i år. Det har släppts så otroligt många bra plattor i år!
Förra årets lista går att läsa här. Då lös hårdrocken i princip med sin frånvaro. I år ser det lite annorlunda ut, jag skulle kunna göra en lista med bara hårdrock och metal. Men det finns några bra popskivor som förtjänar ett omnämnande också.
Som bekant spelade Ghost in ett antal covers i samband med inspelningen av Infestissumam, tillsammans med Dave Grohl som producent och trummis.
AbbasI'm a marionette var med som b-sida på Secular Haze-singeln och Depeche ModesWaiting for the night har legat på youtube ett tag. Nu ska resten av låtarna få se dagens ljus på EP'n If you have Ghost som släpps i slutet av november.
Roky Erickson-covern som har namngett skivan finns redan på spotify, och förutom redan nämnda låtar ingår även Crucified av Army of Lovers (!) och en livetagning av Secular Haze.
Tycker det är riktigt kul att Ghost hyllar sina inspiratörer med covers, sjukt bra såna dessutom. De lyckas sätta sin touch på alla låtar och får dem att låta som orginal. If you have ghosts har en mer orkestral och luftig känsla än Roky Ericksons orginal och är otroligt snygg.
Det Nosferatu-inspirerade omslaget är förresten gjort av Mjölby-baserade konstnären Mattias Frisk som tidigare har gjort omslaget till Year Zero och flera turnétröjor åt bandet. Kul!
Ett andra släpp idag: Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig.
Skivbolaget har pumpat ut låtar på spotify under veckan som gått så flera av låtarna känns bekanta vid det här laget. Tycker det är riktigt schysst pop! Jag lovar, Hädanefter och Va kvar är potentiella radiohits allihop. Den countrydoftande duetten med Håkan Hellström, Hela huset, lär röna en del framgångar med.
Simpsons-skaparna har hintat om att en figur kommer att dö i seriens 25:e säsong som går just nu. De enda ledtrådarna är att det är en framstående karaktär, och skådespelaren har vunnit en Emmy för rollen. Vem kan det vara? Ingen aning, men här kommer några gissningar:
Grandpa Simpson (Dan Castellaneta)
Lite uppenbart kanske, men Abe Simpson är ju gammal. En annan karaktär som skulle kunna dö av ålder och dålig hälsa är förstås Mr. Burns, men Harry Shearer som gör hans röst har inte vunnit någon Emmy.
Apu Nahasapeemapetilon (Hank Azaria)
Det har debatterats en del kring Apu i USA, det har förts fram åsikter om att figuren är stereotyp och rasistisk. Kan det vara så att Matt Groening och kompani väljer att ta bort Apu från serien för att stilla kritiken?
Sideshow Bob (Kelsey Grammer)
Kanske inte en framstående karaktär, men åtminstone återkommande och Kelsey Grammer har vunnit en Emmy för rollen. Att Sideshow Bobs kriminella karriär slutar med ett dödsfall vore kanske ingen högoddsare.
Edna Krabappel (Marcia Wallace)
Tar Barts upptåg slutligen knäcken på den kedjerökande och livströtta läraren? Mycket möjligt.
Chief Wiggum (Hank Azaria)
Tv-historiens mest inkompetenta polis hamnar slutligen i en situation han inte kommer ur med livet i behåll. Är det Snake Jailbird eller Fat Tony som delar ut dödsstöten?
Krusty the Clown (Dan Castellaneta)
Krustys osunda leverne har väl varit förmål för många avsnitt under seriens gång. Han fejkade sin egen död i ett avsnitt har jag för mig. Nu kanske den sista dagen är kommen, när Krusty tar en whisky för mycket.
Ja, your guess is as good as mine. Det viktiga är väl att det här gör Simpsons mer intressant än vad det har varit på många år, vilket man får anta var meningen med det här lilla avslöjandet. Tittarsiffrorna lär gå upp.
En av höstens mest emotsedda skivor för min del, och en av de mest hajpade med kanske. Full pott (10/10) i hårdrocksblaskan Close-Up talar sitt tydliga språk. Nu ska det ju mycket till för att få det betyget, och jag är inte beredd att dra på så stora växlar, men det är nära!
In Solitude har tagit sitt vinnande koncept och förfinat det på den här skivan. Föregångaren The World, The Flesh, The Devil hade åtta riktigt bra låtar som tyvärr led av att de ofta var en aning för långa. Det blev ofta att jag hoppade till nästa låt under ett långt instrumentalt stycke som inte gav särskilt mycket.
På Sister finns det lika många låtar men medellängden på låtarna har sjunkit med drygt en och en halv minut (nördig uträkning, jag vet), vilket är till skivans fördel. De instrumentala delarna har också blivit bättre med riktigt snygga gitarrsolon i flera låtar. Solona i A buried sun och titelspåret Sister förtjänar ett omnämnande.
Det här är klassisk hårdrock när den är som bäst, grymma riff (Death knows where), fantastiska melodier (Lavender), pumpande bas (Sister) och hypnostiserande sång (A buried sun).
Det skulle behövas en extra liten knuff för att jag skulle utnämna skivan till en instant classic, men det här är en bra jävla skiva som lär hamna långt upp när årets bästa skivor ska summeras. Tänkte skriva något om att det här bandet är ett av de mest lovande för svensk hårdrocks framtid, men jag säger så här istället: In Solitude är HÄR och NU. Missa inte Sister.
