Førhilvide man! Vilken otroligt bra film Jakten var!
Det var ju ingen överraskning förstås, den har hyllats ordentligt.
Mads Mikkelsen spelar Lucas som jobbar på ett dagis och felaktigt blir anklagad för att ha förgripit sig på ett barn. Sakta men säkert blir han utstött i den lilla byn och får utså både fysisk och psykisk terror.
En smärtsam men oerhört välgjord film som får högsta betyg från mig.
Högsta betyg får även de mäktiga skägg som några av snubbarna har i filmen:
I går tipsade Oskar om Orchid, ett grymt band från San Fransisco. Nuclear Blast klassificerar det som "doomrock" och ja, det är väl en ganska passande beskrivning. "Jävligt bra" skulle man kunna kalla det annars!
Som av en händelse släppte de också en video till sin nya singel i dag:
Videon ser lika bra ut som låten är.
Något annat som är bra är ytterligare en låt till The Great Gatsby-soundtracket: The XX-Together.
The XX släppte ju en av förra årets mest hyllade skivor, Coexist, som samtidigt var en av de mest svårlyssnade för mig. Men skam den som ger sig, för nu har den börjat sätta sig. Öppningen Angels räknar jag som en av förra årets bästa låtar.
Massa bra musik som har kommit ut på Spotify i dagarna:
Phoenix nya efterlängtade platta. SIngeln Entertainment lovade stordåd. Och visst finns det fler bra låtar på den här skivan! Den enda låten jag inte gillar är titelspåret. Sju minuter experimentell synth får ett NJA av mig. Men vem vet, den kanske lossnar vad det lider.
Lana Del Reys nya singel Young & Beautiful. En del av soundtracket till filmen Great Gatsby. Hög Lana-klass som vanligt!
Spiritual Beggars. Bredbent retrorock från Mike Amotts bisyssla. Framför allt med grym sång från greken Apollo Papathanasio. Som ett ösigare Witchcraft, fast med lite mindre karaktär.
Har precis kollat på senaste Game of Thrones (s3e4).
DAMN!
Det kan vara det bästa avsnittet hittils i serien. Det händer mycket och det är riktigt snygga vändningar i storyn. The night's watch drabbas av myteri, Theon Grayjoy blir grundlurad, King Joffrey blir mer kuvad än någonsin och Jaime Lannister blir mobbad.
Och så slutet. Daenerys Targaryen gör KAOZ i Astafor. Det blir efterlängtad drak-action och för oss som håller på Team Danny så går det bara att längta tills hon och hennes armé kommer till Kings Landing.
Som sagt möjligtvis det bästa avsnittet hittils. Solklart bäst den här säsongen.
I dag smög Thomas Mattsson och Jan Helin ut en podcast. Pang bom bara!
De båda herrarna, chefredaktörer för Expressen respektive Aftonbladet, har startat en pod för att diskutera mediabranschen och den senaste veckans snackisar.
Och visst kan man sucka lite åt ännu en podcast med två mediamän som sitter och för ett avslappnat samtal. Men det här är något annat än Filip & Fredrik och Alex & Sigge. Det här är två av de mäktigaste personerna i mediasverige och att höra deras tankar om branschen, pressetiska frågor och andra mediamänniskor är definitivt intressant.
Jag gillade första avsnittet, det var 45 intressanta minuter med rappt och bra tempo.
En lite rolig grej var att de bland annat pratade om sin närvaro på Twitter. Thomas Mattsson fick mycket kritik under Boston-bombningen för skrytsamma tweets om hur bra Expressen täckte händelsen på webben. Han själv hävdar att han snarare twittrade om den nya satsningen Primetime som helhet och att kritikerna plockade tweets från sin kontext. "Här blir man ju helt vantolkad", säger han.
Och jag inser ju att det är en enkel poäng, men hur många personer har inte känt sig misstolkade och felciterade i både Expressen och Aftonbladet?
Hur som helst, i rollen som chefredaktörer på just kvällstidningar antar jag att det kan bli en del försvarstal i podden, och det kan ju bli rätt intressant!
En sista analys: Låter inte Thomas Mattsson EXAKT som Jonas Wahlström på Skansen?
I går var det premiär för Netflix nya egenproducerade serie Hemlock Grove.
Precis som med House of Cards innebar det att streamingtjänsten släppte ut alla 13 avsnitt av första säsongen på en gång.
Den här gången handlar det inte om gräddan av amerikansk politik, utan om skräck ute på den amerikanska landsbygden, signerat regiössören Eli Roth (bekant från Tarantinos Inglorious Basterds) och med Bill Skarsgård i en av huvudrollerna.
Jag kollade på första avsnittet i går och blev inte imponerad för fem öre.
Filip och Fredrik pratade om tydlighet i sin podcast häromveckan, när de var på tv-mässan i Cannes. Där ska man kunna sälja in en serie med en bild, och möjligtvis en tagline. Tydlighet är ledordet. Det är inget som Hemlock Grove har tagit fasta på. Efter första avsnittet fattar jag ingenting.
Jag har läst på förhand att det ska handla om varulvar (gäsp), och det antyds visserligen i premiäravsnittet. Det verkar finnas mer övernaturliga saker också, men vet seriens "vanliga" karaktärer om det? Vad olika personer har för relationer är oklart. Det blir konstiga hopp i tiden också. Först mördas en tjej sen hoppar vi tillbaka till "tidigare den sommaren, men plötsligt är vi tillbaka vid mordplatsen utan att riktigt veta när vi hoppade framåt i tiden igen.
Manuset känns krystat och fullt av klichéer, och dessutom ligger det nåt luddigt filter över bilden som jag antar ska skapa en känsla av mystik, men som bara ser billigt ut.
Överlag känns det som en tonårsserie, som Vampire Diaries eller Smalville (ja, Hemlock Grove skulle passa utmärkt på TV6). Det kanske är det som är problemet, jag tillhör inte målgruppen.
Jag skippar den här kalkonen och fortsätter med säsong två av Breaking Bad i stället.
Efter en del om och men är Daft Punks nya singel här!
Först släppte de lite korta reklamvideos för låten, sen ryktades det om att den skulle spelas i fransk radio i måndags. Och det läckte ut en låt en låt i måndags men det började direkt spekuleras i att det var en fejkad ihopklippning.
Men, nu är den i alla fall släppt officiellt. Och den låter grymt bra!
Funk-pop med 70-talsinfluenser. Den franska technoduon hamnar plötsligt i soliga Californien.
Nu går det att streama Black Sabbaths nya singel God is dead? Med en jobbig reklamröst som kommer titt som tätt, men det kan man leva med så länge. I morgon släpps den officiellt.
För det första: tummen upp för låtlängden! Inget försök att göra en radiovänlig singel, här snackar vi nära nio minuter vrålung doom.
Black Sabbath-soundet känns igen i låten. Snyggt gitarrspel från Tony Iommi, även om låten inte innehåller något riff som kommer att läggas i samma skattkista som Iron man, Paranoid och Children of the grave. Geezer Butler står däremot ut med svinigt snygga basgångar.
Och så Ozzy. Efter att ha hört honom live ett par gånger de senaste åren kan man ju misstänka att han har haft vissa tekniska hjälpmedel under skivinspelningen. Eller så har han helt enkelt satt sången under en bra dag. Det är i alla fall fint att höra hans röst på en Sabbath-låt igen efter de senaste soloplattorna.
Efter den tunga inledningen kommer tempohöjningen vid dryga 6:20, med ett mäktigt bluesgung. Allt man kan önska från en Sabbat-låt!
Eller inte allt kanske. Bäst hade det varit om det var Bill Ward som satt på trumpallen. Men Brad Wilk från Rage against the machine sköter sig bra, i den här låten hade det lika gärna kunnat vara Ward som spelade.
En stark singel som stärker förhoppningarna inför den kommande skivan.
Vilken grym dag det har varit på skivfronten! Två av vårens mest emotsedda skivor på samma dag:
Har lyssnat igenom båda några gånger på jobbet i kväll.
Håkan kan jag inte jämföra med hans tidigare alster, men det finns några låtar som jag fastnade för direkt på den här skivan. Titelspåret förstås, Pistol och Fleetwod Mac-pastischen Du kan gå din egen väg. Och så den instrumentala kortisen Tänd strålkastarna som andas så mycket 80-tal att man rodnar.
Uncle Acid & The Deadbeats andra platta ska försöka leva upp till den fantastiska debuten Blood lust. Och nja, den är väl inte samma omedelbara hit-skiva. Men bra, och den lär växa ju mer man lyssnar.
Var på Bengans och slog till på några vinyler i dag med:
Nya singeln från Norrköpingsbandet Dead Soul, plus Cult of Lunas Vertikal.
På lördag är det Record store day! Om jag inte hade annat för mig skulle jag åka in till Bengans och titta på Dead Soul, Skogen brinner och Daniel Gilbert. Det får bli en del vinyllyssnande under dagen i alla fall, jag stödjer sveriges skivnasare så det räcker till vardags ändå...
Har tröttnat lite på Amon Amarths vikingasound, den senaste skivan lyssnade jag inte på särskilt många gånger. Dessutom finns bara den första plattan på Spotify. Ja jag vet, det är en sjukt dålig anledning att inte lyssna på musiken. Men det är ett hinder, tyvärr.
Hur som helst, även om jag blir lite trött på soundet i längden så tycker jag att det är en helt okej låt. Hårda refränger och en snygg refräng.
Och så Dark Tranquillitys nya låt For broken words, från kommande plattan Construct.
En snygg låt som bygger vidare på hur de har låtit på de senaste skivorna. Men jag saknar blastbeatsen lite. Ska bli spännande att höra skivan!
Kollade precis på intervjun i Skavlan från i går. Halvbra intervju tycker jag. Men liveframförandet av "Det kommer aldrig va över för mig" är grymt! Låten växer ytterligare några storlekar live.
Har sent omsider sett premiären av Filip och Fredriks nya program "Nugammalt".
Jag gillar att de är tillbaka med den här programformen igen. Efter några intervjuprogram är de tillbaka i "100 höjdare"- och "Boston tea party"-land.
Sen är problemet som vanligt att det finns för lite programtid. Man vill ha mer fördjupning i alla ämnen, mer tid med gästerna. Men programidén är klockren, jag tror det kommer att bli en bra säsong!
--
Har ni sett reklamen för sajten Muze.tv? Det är en sajt som samlar musikvideos och intervjuer med artister. Jag var beredd att skriva ett inlägg om vilken sanlöst usel idé den sajten är. Jag trodde nämnligen att det var en betalsajt, en blandning mellan Spotify och Netflix liksom. Vem skulle betala för det när Youtube finns?
Men tji fick jag när jag surfade in och det visade sig vara en gratissida. Bättre alltså, men en helt klockren idé är det väl fortfarande inte. Om jag ska se en musikvideo så är ju Youtube första valet.
Det känns som att musikvideos överlag har spelat ut sin roll. Det har ju alltid varit ett marknadsföringsknep att släppa en musikvideo till en låt, men det senaste decenniet har det blivit extra tydligt. Fram till runt 2000 kunde det finnas program som Voxpop där musikvideon hade huvudrollen. Men när internet började växa och sajter som Youtube gjorde intåg så har det där ändrats. Skivbolaget släpper ut en musikvideo på nätet och sen är det inte mer med det.
Själv tittar jag sällan på musikvideos mer än en eller två gånger. Oftast när jag lyssnar på musik så gör jag något annat samtidigt och har inte ro att sitta och titta på en video. Och det är ytterst få musikvideos som är så pass bra att de är värda att se många gånger.
Det är väl också därför som fler och fler artister snarare gör kortfilmer till sina låtar, se Lana Del Reys "Ride", Danko Jones "Full of regret" eller Lady Gagas "Telephone".
Nej, vill jag se rörligt med en artist så väljer jag hellre ett amatörfilmat klipp från senaste konserten. Det ger lite mer...
Vilken satans bra början det har varit på skivåret. En hel drös underbara skivor har släppts.
Jag brukar göra en lista med årets tio bästa skivor till nyår. Men för att lätta på den beslutsångest som jag redan vet kommer uppstå då så kommer här en tio-i-topp redan 15 veckor in på året. Vi kan kalla det en kvartalsrapport.
10. Clutch - Earth rocker
9. Enforcer - Death by fire
8. Dead Lord - Goodbye repetance
7. Ossler - Stas
6. Sibille Attar - Sleepyhead
5. Kvelertak - Meir
4. Johnossi - Transitions
3. Kongh - Sole creation
Den smålandska jätteapan levererar fyra låtar som är så jävla tunga att asfalten spricker utanför lyssnarens hus. Älskar sången och growlet. Mäktigt är ordet.
2. Cult of Luna - Vertikal
Ljudkonst som placerar lyssnaren i en dystopisk framtidsstad, bland ånga och maskiner. Musiken som Umeåseptetten levererar i "I: The weapon", "Mute departure" och "In awe of" är fem plus.
1. Ghost - Infestissumam
Ja, vad ska man säga. Ingen högoddsare kanske. Men spökena är bäst hittils, jag skulle inte bli förvånad om de är bäst i slutet av december också.
Där har vi dem, årets bästa skivor än så länge. Inom några veckor släpps ytterligare bra skivor: Håkan Hellström, Phoenix, Nocturnal, Uncle Acid & The Deadbeats.
Hade världen varit perfekt hade Infestissumam på vinyl och cd plus singeln Year Zero på vinyl legat och väntat i brevlådan när jag kom hem efter jobbet. Men nu är det som det är, med sena leveranser och brevlådor som är för små, jag kräver upprättelse i morgon istället.
Tur att man i alla fall kan lyssna på musiken på Spotify. Det har blivit både en, två och tio genomlyssningar på jobbet.
Av de tio låtarna så var det bara fyra jag inte hade hört innan. Resterande sex har kommit som singlar, framförts live eller dykt upp på streamingsidor på nätet. Lite tråkigt kan tyckas, men det är klart att fyra låtar är enklare att ta till sig på en gång än tio. Dessutom får ju till exempel Secular Haze nytt liv när den sätts in i ett sammanhang.
Och jag ska inte ge något definitivt besked om vad jag tycker efter endast en dags lyssning, men jag kan säga att jag inte är besviken någonstans, trots skyhöga förväntningar. Det låter precis som jag förväntade mig: poppigt och svängigt. Det är något helt annat än Opus Eponymous, men redan i Secular Haze stod det klart att det inte skulle bli någon kopia av debutskivan.
Jag gillar soundet som fan, och texterna är minst lika fantastiska som på föregångaren.
Bästa låten? Just nu: Monstrance clock.
Nu återstår frågan: Vad ska man se fram mot nu? Efter att ha längtat efter mer Ghost redan när Opus Eponymous kom 2010, och efter att aktivt ha gått och peppat för den här skivan i minst ett år. What's next?
Svaret: Japan-utgåvan av Infestissumam, med tre extra spår. Förutom redan släppta Abba-covern I'm a marionette även La mantra mori, ett spår som var tänkt att vara med på skivan men petades ut av Ghuleh/Zombie queen. Låten hänger också med om man köper skivan på iTunes nu. Och så Waiting for the night, en Depeche Mode-cover, återigen med Dave Grohl på trumpallen.
Eddie Izzard sätter själv huvudet på spiken. Det är när han ger sig ut i långa dialoger med olika karaktärer och man själv får föreställa sig den övriga scenografin som han är som bäst. Ingen kan ha konversationer med sig själv som Eddie.
Det häftigaste med Eddie Izzards gig i Linköping är att han gör det i en liten intim lokal. Ja alltså Crusellhallen tar 1 200 pers. Men jämfört med 50 000 i Friends arena så är Crusellhallen som en liten kvarterskrog för engelsmannen.
Izzard är världens största stå upp-komiker, höga förväntningar från största delen av publiken alltså, gissar jag. Även från mig. Och det blir en bra show. Det är inte fem-plus-skrattfest hela vägen, men långt från en besvikelse.
Under två timmar inklusive paus (som kändes skapligt onödig, jag hade hellre sett allt i ett svep) hinner han beta av en hel del ämnen, det mesta angående historia och religion. Det är en hel del material som känns halvkul, särskilt under den andra akten. Men det finns en hel del guldkorn också. Som delen om Englands första kung, som fick huvudet avhugget trots att han var utsedd av gud. Eller problemet med språkförvirring i himlen. Eller ett re-enactement av Sagan om ringen inklusive cigaretter och ett matteproblem.
Nej, det låter troligtvis inte så roligt på pränt. Men det levereras klockrent. Störst jubel under kvällen får ändå en uppföljning på hans kanske mest kända youtube-klipp: The Death star cantine. Den här gången inklusive gud i en dykardräkt.
Eddie är också otroligt rutinerad på scenen. Så fort han märker att ett skämt inte går hem, antingen för att det inte var tillräckligt bra eller för att publiken inte hänger med i engelskan, så räddar han upp stämningen. Oftast med en imaginär anteckning i handflatan: "That doesn't work..."
De mindre roliga delarna är lite för många för att det ska bli toppbetyg. Men jag ger engelsmannen en solid trea av fem möjliga. Och det känns förstås kul att ha sett giganten i den lilla intima lokal som Crusellhallen ändå är i sammanhanget.
Lana Del Rey möts inte så mycket av jubel som av skrik när hon äntrar scenen och inleder med raden "My pussy tastes like pepsi cola".
I just "Cola" går hon ner och hälsar på publiken vid kravallstaketet, och gör därmed inledningen till en ganska tråkig historia för merparten av publiken som inte ser henne. Men Lana plockar snabbt upp igen och gör ett set med en imponerande massa hits. Allsång från publiken i varje låt.
Musiken växer riktigt mycket med ett liveband. Särskilt trumsetet gör skillnad mot skivans (förmodade) trummaskin, med vråltung baskagge och en virvel som slår som en pisksnärt. Och när levande stråkar framför introt till Ride från videon så är det gåshud direkt.
Höjdpunkterna är förstås de största hitsen; Ride, Born to die, National anthem och Video games. Men även Body electric och American tillhör guldklimparna den här kvällen.
Med den maffiga scendekoren, ett grymt liveband och Lana Del Rey som självklar lysande stjärna så blir det en oförglömlig kväll på Annexet.
Det är snart vecka 15 2013 och det kommer att bli en jävla KANONVECKA!
Måndag: Ska se Lana Del Rey på Annexet.
Tisdag: Ska se Eddie Izzard på Konsert och Kongress i Linköping.
Onsdag: Infestissumam släpps, plus Sällskapets nya skiva NOWY PORT.
Fredag: Ska ut med ett helt gäng från jobbet.
Lana Del Rey i morgon alltså. Kommer att bli jävligt bra tror jag! Kollade setlisten nu från senaste spelningen och den ser bra ut, saknar egentligen bara Lucky ones som skulle vara schysst att höra.
Men alla andra bra låtar är med plus ett par covers som ska bli intressant att höra.
Nu när Thin Lizzy har döpt om sig till Black Star Riders har de äntligen satt punkt för något som med värdighet borde avslutats när Phil Lynott dog 1986. Fokus istället på vad som skulle kunna vara ett modernt, svenskt Thin Lizzy!
Ja det är ju egentligen jävligt tråkigt när ett bra band bara jämförs med ett annat, större band. Men Lizzy-influenserna hörs lång väg i riffen och i Hakim Krims sångstil (i sättningen märks också Tobbe Lindkvist från Enforcer och Olle Hedenström som är livebasist i Kongh).
Det kanske är första intrycket som sitter i, för första singeln No prayers can help you now är nog den låt som mest av allt påminner om Thin Lizzy. Tyvärr är den inte med på fullängdaren som släpptes i dag. Men det finns en finfin video i alla fall:
Och när vi ändå är inne på rock med retrofeeling så låg den här videon som relaterad till Dead Lord:
Omslaget på Uncle Acid & The Deadbeats nya platta.
Varför tycker jag att det är så satans snyggt? Kanske är det för enkelheten. Kombinationen av ett mäktigt berg och uttrycket "mind control". Och så den psykadeliska bården.
Det är ett sånt där skivomslag som (förstås) är gjort för vinyl. Men inte för att man ska hitta den inplastad bland de nya skivorna. Det här är omslaget man vill hitta i begagnat-backen med lite veck och med den där lite gamla, inrökta lukten.
Ok, omslaget åsido, det är väl musiken som är det viktigaste. Skivan släpps den nittonde, och med tanke på hur grym både första plattan och nya singeln var så lär man inte bli besviken!
Säsongstart av Game of Thrones i dag! En av årets mest efterlängtade förstås, det har gått nåt år sedan man senast fick besöka Westeros.
Och för att friska upp minnet kan det vara bra att ta en titt på det här släktträdet.
Jag ger säsongspremiären en stark trea, inte ett särskilt händelserikt avsnitt. Men jag ser fram som fan mot den här säsongen. Jag vill se Jon Snow fightas mot White Walkers, Arya återförenas med sin familj och framför allt: Jag vill se Daenerys Targaryen använda sina drakar för ett seriöst försök att ta över Järntronen.
Det kan bli KAOZ med Joffrey!
Nåt helt annat: Lana Del Reys fantastiska cover på Leonard Cohens "Chelsea hotel no. 2".
På pricken en vecka kvar till konserten på Annexet. Gött!
