satanindistortion

Tittar på samlade recensioner av Daft Punks nya platta och konstaterar att svenska musikskribenter verkligen har gått bananas:

 

5/5 i Aftonbladet (Markus Larsson)

5/5 i Expressen (Anders Nunstedt)

5/5 i DN (Fredrik Strage)

6/6 i SvD (Andres Lokko)

5/5 i Di Weekend (Jan Gradvall)

 

Dåligt med kvinnlig fägring i det recensionsgänget. Men faktum är att det här är fem av de tyngsta och mest betydelsefulla musikskribenterna i landet just nu.

 

Den enda av de stora tidningarna som sticker ut från massan är Sydsvenskan där Jonas Grönlund ger skivan 3/5.  Utan att egentligen berätta varför. Han verkar mest vara irriterad på det stora pr-byggandet inför skivan och tycker inte att musiken är särskilt relevant.

 

Själv skulle jag just nu sätta 4/5. Men det känns också som en skiva som kan ha växt ofantligt mycket om en månad. Och sen är det ju så enkelt att jag har inte koll på alla discoreferenser som Daft Punk gör. Jag hade ingen aning om vem Giorgio Moroder var. Om man, som gubbgänget ovanför, har det så uppskattar man antagligen en nio minuters biografi om honom i musikform mer. Inget ont om låten alltså, jag tycker det är en av skivans bästa, men det är ett exempel på hur subjektiva recensioner är.