Sitter och lyssnar på Slikpknot och påminner mig själv om att de faktiskt var intressanta en gång i tiden. Nu har jag knappt lyssnat på dem sen slutet av gymnasiet, som är sex år sen.
Psychosocial och Snuff var väl bra låtar, men det är ju inga People=shit eller Pulse of the maggots direkt. De gamla låtarna håller i alla fall fortfarande. Ingen kan vråla som Corey!
Ikväll har jag och Robban varit och sett The Purge på bio.
En habil skräckis som rekommenderas om man är inne på sånt. Jag ger den tummen upp!
Game of Thrones-tittare känner igen Cersei Lannister i en av huvudrollerna.
Sitter förresten och funderar lite på den kommande Batman/Superman-filmen. Denna oönskade bastard som borde fått stanna i någon manusförfattares huvud.
Jag tänkte - något naivt kanske - att Hollywood kunde lämna Batmanfranchisen i fred efter Christopher Nolans episka trilogi. I åtminståne några fler år. Men nej, här ska tjänas cash.
Båda två lever i fiktiva städer. Superman är en utomjording som har alla superkrafter man kan tänka sig, medan Batman är en vanlig (jävligt stryktålig) snubbe med en massa gadgets. Kort sagt har deras världar inget med varandra att göra.
Och så gillar jag inte Superman heller.
Men, det ska bli intressant att se slutresultatet, det är ett som är säkert...
Svenska talangjaktsprogram har lyckats skaka fram några namn som har kunnat hålla sig kvar i rampljuset efter säsongsfinalen. Främst giganten "Idol". Agnes, Darin, Amanda Jenssen och Danny är några. Måns Zelmerlöw har lyckats bättre som programledare än musiker.
Men hittils är det få, för att inte säga ingen, som har gjort något riktigt bra. Någon som inte bara hamnar i skvalet på RixFM. TIlls nu:
Nicole Sabouné
Nicole Sabouné var med i The Voice, uppstickaren som bara fick en säsong i fyran och lades ner med omedelbar verkan. De vaskade i alla fall fram den här guldklimpen som snarare inte kommer att hamna i RixFM-skvalet.
Har kollat på fyra avsnitt av Netflix nya egenproducerade serie "Orange is the new black".
Piper Chapman har ett ordnat liv med sambo och ett tvålföretag, när hon plöstsligt måste avtjäna femton månader i fängelse för en gammal ungdomssynd.
Precis som i skaparen Jenji Kohans andra serie "Weeds" så handlar det alltså om en vit kvinna från medelklassen som hamnar i ett sammanhang där hon inte hör hemma. Den här storyn är dock baserad på en bok av en kvinna som varit med om det här på riktigt. Precis som i "Weeds" är det dramakomedi det handlar om.
Hittils tycker jag serien är riktigt bra. Färgstarka karaktärer och många dråpliga situationer. Jämfört med Netflix andra egna serier så är den mer lättsmält än "House of cards" och hundra resor bättre än "Hemlock grove" (okej jag ska kanske inte bedöma den serien, jag gav upp efter ett avsnitt).
Watain släppte en andra låt från kommande plattan idag. Medan "All that may bleed" är åt det brutalare hållet så är "The child must die" betydligt mer melodiös. Men ändå sjukt bra! Uppsalatrion låter lika elaka som alltid.
De har visat en grym känsla för melodier på tidigare skivor och det kommer förmodligen att dras till sin spets på "The wild hunt". Det är för övrigt en månad kvar tills skivan släpps imorgon (fredag) och jag passade precis på att förhandsboka den feta superduperdeluxe-utgåvan:
Den innehåller alltså BLAND ANNAT skivan på cd och vinyl, två extra EP's och en jävla ALTARDUK!
Är det black metal att bli impad av materialistiska ting? Nej förmodligen inte. Men en altarduk, hur mycket coolare kan det bli?
Det är full fart vad gäller serier på måndagar. True Blood, Dexter och igår startade andra säsongen av The Newsroom.
Första säsongen fick blandad kritik men jag gillade serien skarpt. Slutet kändes dock abrubt, jag fick googla fram att det var säsongens sista avsnitt.
Till andra säsongen har den lökiga vinjetten bytts ut till en bra mycket snyggare - välkommet! Annars verkar serien rulla på i samma stil som förra året.
Det är som vanligt en utmaning att följa Aaron Sorkins manus utan svensk text, vissa snabba replikskiften flyger över huvudet förmodligen även på den mest språkbegåvade. Men man måste bara älska manuset ("Now is not a good time for me, but this go-getter-attitude you have - not crazy about it either").
Det ska bli spännande att följa nyhetsredaktionen under den kommande säsongen, som utspelas under det amerikanska presidentvalet.
Igår firade jag jubileum. Tio konserter med Iron Maiden närmre bestämt.
Malmöspelningen bjöd på bättre ljud och sämre publik än i Hamburg. Allt som allt en grym kväll, men jag tror definitivt att konserten i Friends arena på lördag kommer att toppa den här. Det kommer bli en femplusskväll!
Om inte annat är det starten på ytterligare tio Maiden-konserter jag kommer att se...
På eftermiddagen innan spelningen hade några eldsjälar arrangerat en spelning med Paul Di'Anno inne i stan, som vi tittade på i nån halvtimma. En sorglig syn tyvärr. Han ser så jävla sliten ut, som en gammal kåkfarare. När han inte hastar fram texterna eller presenterar fel låt hänger han på mickstativet och ser ut som att han ska falla ihop när som helst. Och mellan låtarna är det inte mycket bättre, först är det ljudteknikern som han ska slå ihjäl om han inte höjer micken, sen är det nån i publiken som får en liknande svada av nån anledning.
Okej jag ska inte totalt såga honom vid fotknölarna. Men jag hade klarat mig utan den konsertupplevelsen.
Planerar lite för nästa konsert efter Maiden, det lär bli Watain i Uppsala den 24 augusti. De har lovat att det ska bli en show utan dess like, dessutom supportar In Solitude (som också har ny skiva på gång). Det kommer att bli en grym kväll det med!
Är för övrigt sjukt sugen på att höra nya skivan efter att ha läst intervjun i senaste Close Up.
Rekommenderar dokumentären "Beroende av tv-serier" på SVT Play. Titeln skvallrar väl om vad den handlar om, den fokuserar både på publiken och skaparna av de största amerikanska tv-serierna och vad som gör dem så beroendeframkallande.
Kommer att tänka på ett av avsnitten i den fantastiska komediserien Portlandia där Carrie och Fred blir beroende av "Battlestar Galactica". Själv kan jag känna igen mig i det där att man blir helt fast i en serie och tycker att man känner karaktärerna personligen.
Just nu är det Dexter, True Blood och How I met your mother som gäller för min del. Men årets kanske mest efterlängtade seriestart är 29 september när tredje säsongen av Homeland börjar.
Och så finns det ju alltid serier jag vill se som jag inte har sett än. West wing, Sopranos, The Walking Dead och Mad Men till exempel.
Igår var det säsongspremiär för Dexter i USA. Det är den åttonde och sista säsongen, vilket känns helt rimligt. De senaste säsongerna har varit några av de bästa och nu kommer serien förmodligen att sluta på topp.
Hur kommer det att sluta? Kommer Dexters nattliga extraknäck att avslöjas för poliskollegorna och Miamis befolkning? Kommer någon att dö? Jag har ingen aning, men vad jag vet är att Dexter kommer att kommas ihåg för en av de snyggaste vinjetterna i teves historia:
Det är byrån Digial Kitchen som ligger bakom Dexters morgonrutin som har inlett varje avsnitt sedan premiären 2006. Samma gäng ligger även bakom två andra oerhört snygga vinjetter: True Blood och Six Feet Under.
Six Feet Under's stilrena intro där man får följa med en kropp i förberedelserna för en begravning vann en Emmy 2002, True Blood nominerades för samma pris 2009. Och 2007 sopade Dexter hem priset för "outstanding main title design".
Jag vet inte vad som är snyggast, idén eller utförandet. Tanken från början var enligt Eric Andersson, då på Digital Kitchen, att ta något vardagligt och göra det mörkt och dramatiskt. Det var då Lindsey Daniels, en tjej i filmteamet, knäckte nöten: "What about him getting ready in the morning?".
De inte så subtila referenserna till krossade skallar, blodspillan och olika tillvägagångssätt för mördare är klockrena. Kronan på verket är Rolfe Kents musik som är lika delar haunting och catchy.
Oavsett hur Dexter slutar så är det här två minuter som kommer att gå till tv-historien.
