satanindistortion

Finns numera på:

 

 

 

 

Det var trots allt lite väntat, men jag kan inte annat än få lite glädjefnatt när Bråvalla presenterade Iron Maiden som en av sommarens headliners.

 

Det blir en fin festivalsommar, med Mastodon och Ghost på STHLM Fields och Iron Maiden på Bråvalla.

 

SCREAM FOR ME NORRKÖPING!!

SÅ JÄVLA FETT att det blev precis så bra som jag ville!

 

Mastodon, Ghost och Gojira klara för STHLM Fields! Det är något av en dröm-lineup.

 

 

Det känns som att det blir en biljett mest för Mastodons skull. Ett av världens bästa band, som dessutom kommer vara aktuella med ny skiva när festivalen arrangeras.

 

Har sett dom göra tre festival- eller förbandsspelningar och så senast den första egna headlinerspelningen i Sverige, på Annexet. Men det var i januari 2012, så det är dags att se dom igen!

 

För övrigt är Mastodon akuella med konsertfilmen och skivan Live at Brixton som släpps den tionde:

 

 

 

Igår släppte Henrik Dorsin säsongens skönaste jullåt, den fantastiskt roliga (och superironiska) Tomten är en kommunist. Rader som "julen är en klassmarkör, som tomten jämt förstör" och "tomten är en kommunist, röd som själva Satan" är bara för bra.

 

Här är några fler bra jullåtar som inte finns med på your usual julsamlingsskiva:

 

The Killers - A great big sled

The Killers har gjort flera bra jullåtar, Don't shoot me santa till exempel som är ganska... speciell. Den här är bara sjukt bra.

 

En modern variant på The Pogues klassiker Fairtytale in New York kan man säga. Det är inga kärleksförklaringar Howlin Pelle och Cindy Lauper sjunger till varandra. 

 

Finstämd låt med fantastisk skotsk dialekt på sången.

 

Lars Demian - Jul hos frälsningsarmén

Demian tolkar julen genom ett filter av svenskt svårmod, ackompanjerad av bastuba.

 

Laakso - Hang me in the christmas tree

Indiepopjul.

 

Nämnda låtar och fler i denna lista:

 

 

Som Joyzines Mikael Mjörnberg skrev häromdagen så är det dags att börja spekulera i Bråvallas kommande line-up.

 

Att Iron Maiden är klara för ett par tyska festivaldatum i sommar driver förstås upp förväntningarna på att en av kvällarna kommer att gå i järnjungfruns tecken.

 

Förra året handlade mycket av förhandsskriverierna (särskilt på min arbetsplats Extra Östergötland) om att balansen mellan manliga och kvinnliga artister var åt helevete. Under hösten och våren var det riktigt illa och arrangörerna FKP Skorpio lovade bot och bättring. Det blev bättre när festivalen närmade sig, men av totalt 112 akter var det 23 som hade minst en kvinna, och det är förstås under all kritik.

 

Så för en bättre balans 2014 kommer här en lista med grymma kvinnliga artister och band med kvinnliga medlemmar som FKP Skorpio kan ta till sig:

 

 

Varsågoda, FKP!

 

Igår såg jag reklam för TV4's nya fredagsprogram SNN News, med Mikael Tornving som nyhetsankare.

 

Jag blev lite peppad i några sekunder innan jag förstod att det handlar om fejkade nyhetsinslag och komiker som imiterar kändisar och mediapersonligheter.

 

Ett sketchprogram helt enkelt. Bajstråkigt.

 

Anledningen till att jag blev peppad till att börja med var att jag såg framför mig ett svenskt The Daily Show, det amerikanska programmet med Jon Stewart som levererar nyheter med humor och satir.

 

 

Det här är ett av de mest populära sättet att ta till sig nyheter i USA och det är precis vad sverige behöver. Ett nyhetsprogram med humor och vass satir.

 

Man hoppades ju på att Breaking News med Filip och Fredrik skulle bli något åt det här hållet, och jag tror att Jon Stewart var en inspirationskälla när programmet spikades. Men det är för mycket "knäppa klipp" och gäster som är där för att promota sin skiva/bok/föreställning osv.

 

Jag vill se ett nyhetsprogram som på en halvtimma tar upp samma nyheter som Aktuellt och Nyheterna i TV4 men gör det på ett roligare och mer lättillgängligt sätt.

 

Det finns förstås redan ett satiriskt nyhetsprogram, Tankesmedjan i P3. Ett utmärkt program som säkerligen skulle gå att överföra till tv. Jag tänker mig Emma Knyckare och Jonatan Unge som den dynamiska programledarduon:

 

Igår var jag på förhandsvisning av Europes nya live-dvd. Det är en upptagning från 30-årsfirandet på Sweden Rock Festival i somras.

 

En matig spelning med hela 28 låtar från hela karriären, ett set på nästan 2,5 timmar. Ett utmärkt tillfälle att fästa en dvd alltså. 

 

Spelningen släpps på dvd och blu-ray (även som skiva) och har förstås kristallklar bild och krispigt ljud. Inget att klaga på i den avdelningen.

 

Vad jag däremot skulle vilja ha är mer närbilder på publiken. Det finns visserligen, särskilt i de lugnare låtarna när allsången är på topp, men det är alldeles för lite. Det är när man får en känsla av glädjen och energin i publiken som en konsertfilm verkligen lyfter. Det finns skräckexempel på filmer där man får känslan av att bandet lika gärna kunde stå i en studio och spela. Den här hör inte riktigt dit, men betydligt mer publikbilder skulle vara önskvärt. Rammsteins dvd Völkerball är ett skolexempel.

 

Annars är konserten snyggt filmad och klippt (fritt från sekundsnabba klipp som gör att man inte hinner se något).

 

Vad mer kan man säga om konserten. Det är Europe i högform, setlisten är noga avvägd. Trots att det är 30-årsjubileum låter man inte nostalgin ta överhanden utan blandar in lika mycket nytt. Jag undrar dock varför man inte har lite mer pyroteknik. Lite mer eld och smällare hade suttit fint under det här 30-årskalaset.

 

En givet köp om man är ett fan, och helt klart värt pengarna om man uppskattar en bra rockkonsert i vardagsrummet. 

 

Sitter och börjar pilla lite på listan över årets bästa skivor. Det är visserligen några månader kvar men jag tror att de skivor som kvalar in på tio-i-tiopp-listan redan har släppts. Men man vet aldrig!

 

Som vanligt känns det berättigat att använda det slitna uttrycket att det är svårare än någonsin i år. Det har släppts så otroligt många bra plattor i år!

 

Förra årets lista går att läsa här. Då lös hårdrocken i princip med sin frånvaro. I år ser det lite annorlunda ut, jag skulle kunna göra en lista med bara hårdrock och metal. Men det finns några bra popskivor som förtjänar ett omnämnande också.

 

I slutet av december kommer listan.

Finns mycket bra tung musik att njuta av när höstmörkret sänker sig över landet, vinden viner och regnet piskar:

 

 

 

 

 

Som bekant spelade Ghost in ett antal covers i samband med inspelningen av Infestissumam, tillsammans med Dave Grohl som producent och trummis.

 

Abbas I'm a marionette var med som b-sida på Secular Haze-singeln och Depeche Modes Waiting for the night har legat på youtube ett tag. Nu ska resten av låtarna få se dagens ljus på EP'n If you have Ghost som släpps i slutet av november.

 

 

Ett andra släpp idag: Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig.

 

Skivbolaget har pumpat ut låtar på spotify under veckan som gått så flera av låtarna känns bekanta vid det här laget. Tycker det är riktigt schysst pop! Jag lovar, Hädanefter och Va kvar är potentiella radiohits allihop. Den countrydoftande duetten med Håkan Hellström, Hela huset, lär röna en del framgångar med.

 

Simpsons-skaparna har hintat om att en figur kommer att dö i seriens 25:e säsong som går just nu. De enda ledtrådarna är att det är en framstående karaktär, och skådespelaren har vunnit en Emmy för rollen. Vem kan det vara? Ingen aning, men här kommer några gissningar:

 

Tar Barts upptåg slutligen knäcken på den kedjerökande och livströtta läraren? Mycket möjligt.

 

En av höstens mest emotsedda skivor för min del, och en av de mest hajpade med kanske. Full pott (10/10) i hårdrocksblaskan Close-Up talar sitt tydliga språk. Nu ska det ju mycket till för att få det betyget, och jag är inte beredd att dra på så stora växlar, men det är nära!

 

In Solitude har tagit sitt vinnande koncept och förfinat det på den här skivan. Föregångaren The World, The Flesh, The Devil hade åtta riktigt bra låtar som tyvärr led av att de ofta var en aning för långa. Det blev ofta att jag hoppade till nästa låt under ett långt instrumentalt stycke som inte gav särskilt mycket.

 

På Sister finns det lika många låtar men medellängden på låtarna har sjunkit med drygt en och en halv minut (nördig uträkning, jag vet), vilket är till skivans fördel. De instrumentala delarna har också blivit bättre med riktigt snygga gitarrsolon i flera låtar. Solona i A buried sun och titelspåret Sister förtjänar ett omnämnande.

 

Det här är klassisk hårdrock när den är som bäst, grymma riff (Death knows where), fantastiska melodier (Lavender), pumpande bas (Sister) och hypnostiserande sång (A buried sun).

 

Det skulle behövas en extra liten knuff för att jag skulle utnämna skivan till en instant classic, men det här är en bra jävla skiva som lär hamna långt upp när årets bästa skivor ska summeras. Tänkte skriva något om att det här bandet är ett av de mest lovande för svensk hårdrocks framtid, men jag säger så här istället: In Solitude är HÄR och NU. Missa inte Sister.

 

Ikväll är det äntligen premiär för tredje säsongen av Homeland! Eller ja, det var premiär i USA igår men eftersom SVT är så pigga och sänder avsnitten dagen efter USA så skippar jag nedladdandet och går till gammal-tv den här gången.

 

 

Emil Jensens nya skiva I det nya landet.

 

 

Första singeln Radioaktivitet (tillsammans med First Aid Kit's Klara Söderberg) är en av höstens bästa låtar, och kommer här i båda versionerna som tidigare släppts. En finstämd akustisk och en med trummor och lite mer tempo.

 

Dig vill jag ha är en annan sjukt bra låt. Mycket politiska texter är det, och oavsett vilken politisk sida man står på måste man uppskatta rim som "hållbarhet med regeringen Reinfeldt är lika komiskt som ett avsnitt av Seinfeldt" (Fått nåt i ögat)

 

Riktigt grym singer-songrwiter-platta!

 

Kolla in det här youtube-klippet också, på Icona Pops grymma framträdande hos David Letterman:

 

 

Har aldrig gillat SG-gitarrer, men Aino Jawo bär upp den, helt klart.

 

 

Jag känner mig OERHÖRT kluven till det här. Å ena sidan är det lite kittlande med en svensk heist-film, å andra sidan är det förstås ett övergrepp på en bit svensk filmhistoria. Fast den filmhistorian har ju redan skändats i och med "Lilla Jönssonligan".

 

Ett "tuffare och hårdare" Jönssonligan låter som ett Jönssonligan utan humor, och vad finns det då kvar av ligan förutom karaktärernas namn? Fast regissören jämför med Oceans eleven-filmerna som visserligen har en dos humor.

 

Med tanke på hur filmbranschen ser ut så var det väl bara en tidsfråga innan Jönssonligan skulle plockas upp igen och det är klart att det här låter mer intressant än en remake rakt av som skulle vara långt ifrån lika rolig som orginalfilmerna.

 

Sen kan man ju förstås tycka att det borde gå att göra en bra svensk heist-film utan att åka snålskjuts på gamla karaktärer.

 

Som sagt, oerhört kluven. 

Crying shame heter första smakprovet från Motörheads kommande skiva Afterschock.

Jag köper sällan musik digitalt. Ska jag köpa en skiva vill jag ha den fysiskt (på vinyl förstås), för att kunna ta och titta på den, och ställa den i samlingen. Annars kan jag lika gärna lyssna på Spotify.

Men jag slog ändå till på In Solitudes nya singel idag, den verkar inte släppas på Spotify och 18 spänn är den ju värd. (Det optimala hade förstås varit att köpa den fysiska sjutummaren men nu har jag ingen möjlighet att lyssna på vinyl för tillfället).

 

Bra låt i orgingal, minst lika bra av In Solitude! Rekommenderar ett köp på iTunes för en dos bra rock!

Så var då slutet här. I åtta säsonger har vi fått följa Dexter och hans dubbelliv. Å ena sidan blodanalytiker på polisens mordrotel, å andra sidan seriemördare. Seriemördare med en tvist kanske ska tilläggas, de som hamnar i Dexters "kill-room" är de som förtjänar det. Bovar och banditer som undkommit lagens långa arm.

 

Jag har själv följt serien sedan starten 2006. Den har varit något ojämn, det har varit några ointressanta säsonger, men också några fantastiska. Vi har också fått lära känna en hel del färgstarka karaktärer. Men sen gårdagens säsongs- och seriefinal så är det alltså slut.