Adressändring!
Kategori: Allmänt
Finns numera på:
Seriefest
Kategori: TV
Lite av en fest för serieälskare idag när det är en efterlängtad säsongspremiär och en premiär för en ny högkvalitativ serie - båda på HBO.
Girls, säsong 3. Äntligen är Lena Dunhams fantastiska serie om ett gäng unga människor i New York tillbaka. Det jag ser mest fram mot inför premiären är att se hur man har skrivit ur Charlie ur serien (skådisen Christopher Abbott hoppade av efter andra säsongen). Och efter första säsongens dansscen till Robyn och andra säsongens klubbscen till Icona Pop - blir det en tredje svensk musikmedverkan den här gången?
HBO är snälla nog att sända två avsnitt på premiärkvällen.
True Detective. Woody Harrelson och Matthew McConaughey spelar två hårdhudade snutar som jagar en seriemördare i den amerikanska södern. Serien har fått bra kritik av de som har sett några avsnitt på förhand, den fick bland annat 4/5 i DN.
Bra premiss och bra skådisar - jag tror på hypen!
För mer seriemördaraction börjar säsong två av The Following i slutet av januari. Har ni inte sett första säsongen, gör det, det var en av de bästa serierna under 2013.
Bästa låten vecka 2
Kategori: Musik
Utser det här till veckans bästa låt:
Det är Göteborgsbandet Atombomb och låten At the deep end.
Det är den första låten bandet har släppt och är smakprov på en EP som ska komma senare under året.
Sjukt snygg indierock. Jag älskar trummornas driv i refrängerna kombinerat med den atmosfäriska sången.
Ser fram mot den kommande EP:n!
Helgen vecka 4
Kategori: Musik
Under helgen vecka fyra händer det ett par roliga saker:
Fredagen den 24 släpper Den svenska björnstammen två nya låtar: Hatar allt och Långsamt. Bandet har startat en nedräkning på sociala medier och släpper bland annat lite halvmärkliga videoklipp:
Det ska bli sjukt kul att höra de nya låtarna, hoppas på ett par hitar i klass med Svalkar vinden och Vart jag mig i världen vänder.
På söndagen den 26 är det dags för den 56:e upplagan av Grammy awards. Den odiskutabla höjdpunkten under galan kommer att bli Daft Punks liveframträdande, det första sedan duon släppte hyllade Random Access Memories. För att addera till hypen har det kommit säkra uppgifter om att Pharrel och Nile Rodgers (som medverkar på skivan) kommer att medverka tillsammans med Stevie Wonder (!) och bandet som spelar på skivan. Det låter som att det kommer bli maffigt!
Bästa poddarna 2013
Kategori: Podcast
Här kommer en sista lista som sammanfattar året som gått, sen är bloggen all about 2014.
Här är de fem bästa podcasterna från 2013, helt utan inbördes ordning.
Värvet.
Kristoffer Triumf har haft ett kanonår med sin pod. Han har firat hundra avsnitt, haft liveshower på Kulturhusets tak och själv blivit nominerad till Stora journalistpriset. Han har också gjort några av de bästa intervuerna under året. Jonas Gardell, Kristian Gidlund, Peter Apelgren, Karin af Klintberg, Erik Niva, Bea Uusma och Alexander Bard är några av dem. Det finns ingen anledning att tro att kvaliteten kommer att minska under 2014.
En varg söker sin pod.
Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli levererar skarpa kulturanalyser. Avsnittet som spelades in på Bergmanveckan var en av höjdpunkterna och de senaste avsnitten har varit riktigt roliga och bra. Vad som tyvärr går upp och ner är ljudkvaliteten.
Lilla drevet.
Liv Strömquist igen! Tillsammans med Nanna Johansson, Kringlan Svensson och Ola Söderholm gör hon podden Lilla drevet i samarbete med Aftonbladet. Det är en sen uppstickare, i skrivande stund har det kommit fyra avsnitt (Ola Söderholm instagrammade en bild på inspelningen av det femte idag). Men de avsnitt som har kommit är så bra att podden måste in på listan. Alla är tidigare medarbetare på Tankesmedjan i P3 och Lilla drevet har tydliga drag från det programmet, fast i längre form. Grymt rolig satir! Ser fram mot många fler bra avsnitt under 2014.
Alex och Sigge.
Jag har följt podden sen den började och kvaliteten har varit hög hela tiden. Jag älskar blandningen mellan Sigges djupa, filosofiska teorier om livet och Alex berättelser om barndomen samt mer ytliga kändisfixering. Många roliga avsnitt, men en av höjdpunkterna var "Jaharå" som kom 18 januari. Sigge berättade en anekdot om ett älskande grannpar som utstötte märkliga ljud, och plöstsligt var ett nytt uttryck fött. Internskämt FTW. Tack IF!
Alla mina kamrater.
Komikerna Martin Soneby, Fritte Fritszon och David Druid har levererat under året. Mot slutet hoppade David av men Martin och Fritte kör vidare med olika gäster. Ofta humor på gapskrattsnivå, rekommenderas alltså att lyssnas på hemma och inte under pendlingen till jobbet.
Fler bra poddar som rekommenderas: Tack för kaffet, Crazy Town, Filip och Fredrik, Obiter Dictum, Till slut kommer någon att skratta, Tjugo minuter, Vice Podcast, Dela en flaska.
Årets skivor, 2013
Kategori: Musik
Det bästa av det bästa som släppts i skivväg under året som gått:
10. Kvelertak - Meir
Några transportsträckor till trots levererade norrmännen i Kvelertak en stabil uppföljare till debuten. Det går inte att värja sig från öset i låtar som Trepan, Bruane brenn och Månelyst. Poäng också för årets skönaste låttitel, Snilepisk. Jag hade själv det stora nöjet att bli manglad av Kvelertak live på Bråvalla i somras och konstaterade att det är på scenen norrmännen gör sig bäst.
9. Bombus - The poet and the parrot
Hård jävla rock från Göteborg. Skivan släpptes i samma veva som jag flyttade till Stockholm, och kanske laddar det den med någon slags personlig positiv energi. Det är hur som helst en skiva med stenhårda riff, snygga melodier och brutal sång.
8. Daft Punk - Random Access Memories
Skivan som skapade störst hysteri bland landets manliga, vita, medelålders musikskribenter. Det delades ut toppbetyg till höger och vänster, och bland annat skrev en gråtmild Markus Larsson "det är så bra att jag tappar talförmågan. Jag kan bara lyssna och skrika". Men det är bara att instämma i att den franska duon har gjort en av årets mest spännande skivor, från första tonerna i Give life back to music som kunde vara vinjett till en åttiotalsserie a la Miami Vice, till Contact där man slungas ut i rymden i hyperspeed. Det melankoliska discosoundet i Instant crush, storbandssvänget i Touch och det spröda pianot i Within är några av höjdpunkterna.
7. Queens Of The Stone Age - ...like clockwork
Jag har aldrig varit något QOTSA-fan, men med den här skivan sopade Josh Homme undan fötterna på mig. Grym, dynamisk rock. Bland annat med Elton John som gästartist. Det ska ha varit Elton själv som ringde upp och bad om att få vara med på ett hörn. "You need a real queen", lär han ha sagt.
6. Satyricon - Satyricon
Det tog fem år för Satyricon att krysta fram uppföljaren till The age of nero, men det var värt väntan. Det finns få tråkiga stunder på den här skivan. Ösig black'n'roll i vanlig ordning.
5. Watain - The wild hunt
På femte skivan är det något av ett nytt Watain man får stifta bekantskap med. Powerballaden They rode on har det förstås pratats mycket om, men här finns även febriga djungeltrummor, valstakt och mer ren sång än vad som egentligen är kosher. Nej, The wild hunt når inte riktigt upp till höjderna som Lawless Darkness och Sworn to the dark bjöd på. Men under sina finaste stunder är skivan precis så diabolisk som sig bör.
4. In Solitude - Sister
Andra bandet från Uppsala. Watains skyddslingar In Solitude slår dock veteranerna på fingrarna med sin tredje platta. Föregångarna bjöd på rak hårdrock inspirerad av det sena åttiotalets new wave of british heavy metal, på Sister har det utvecklats till något större. Det är vackert och mörkt. Framför allt kanske det är Henrik Palms och Niklas Lindströms skiva, med ett gäng fantastiska gitarriff och solon.
3. Kongh - Sole creation
Fyra låtar är så perfekt längd för en skiva av den här magnituden. Inget utfyllnadsmaterial, inget lull-lull. Bara fyra svintunga låtar. Årets tyngsta platta.
2. Ghost - Infestissumam
Ghost hade STORA förväntningar på sig när man skulle följa upp Opus Eponymous. Och visst lyckades konciliet att skapa en platta full med hits. Monstrance clock är en av årets mest episka låtar och den har sällskap av hits som Per aspera ad inferi, Secular haze, Year zero och Depth of satans eyes. Det här var plattan som Ghost tog över världen med. Samtidigt, riktigt lika bra som debuten är den inte.
1. Cult of Luna - Vertikal
Det var ett close call om vem som skulle få förstaplatsen. Men Ghost har hyllats ordentligt både i sverige och utomlands, och Cult of Luna förtjänar att hyllas så mycket det bara går för Vertikal. Jag älskar tänkande band, som gör skivsläpp till så mycket mer. Med Eternal Kingdom diktade Cult of Luna upp en historia om en kvarglömd dagbok i ett nerlagt mentalsjukhus, onda fabeldjur och galenskap. Den här gången har de gjort ett soundtrack till en dystopisk framtidsstad. Tänk betong, ånga och neon. Bara känslan man får av introt är värd fem plus. Att de efterföljande låtarna är genialiska är grädden på moset.
Bubblare: Sibille Attar - Sleepyhead, Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig, Dead Soul - In the darkness, Carcass - Surgical steel, Skogen brinner - 1st, Veronica Maggio - Handen i fickan fast jag bryr mig, Jex Thoth - Blood moon rise, Black Sabbath - 13, Sky Ferreira - Night time, my time, Uncle acid & The deadbeats - Mind control, INVSN - INVSN.
#10TOPP2013
Kategori: Musik
Det är den där härliga tiden när det är dags att grotta ner sig i all musik som har släppts under året och utse det bästa av det bästa.
Vid nyår kommer den årliga listan på årets bästa skivor, men redan nu bjuder jag på en lista på årets tio bästa låtar. De tio senaste dagarna har ett ganska stort gäng twittrat ut en låt om dagen under hashtagen #10TOPP2013. För alla låtar alla dagar finns det mycket trevlig läsning på listans officiella blogg.
Och här kommer min egen tio-i-topp, med egna motiveringar:
10. Sibille Attar - Come night
Precis i början av 2013 skapade jag en spotifylista som hette "Låtar 2013" och om jag inte minns fel så var den här låten den första som lades in i listan. Så här drygt tolv månader senare hänger den kvar på topp tio. Grym pop.
9. Sky Ferreira - 24 hours
En låt som jag upptäckte sent på året men som satte sig direkt. Snygg synthpop med bra driv.
8. Satyricon - Nekrohaven
Satyricons egenbetitlade platta är en solid historia med många bra låtar. Det var ett close call mellan Nekrohaven och coola förstasingeln Our world, it rumbles tonight. Men Nekrohaven är helt enkelt Satyricon när de är som bäst. Black metal med fart och en catchig refräng. Ska förövrigt se Satyricon på Debaser Medis imorgon, tror att det kommer bli en grym spelning!
7. Emil Jensen feat. Klara Söderberg - Radioaktivitet
Finstämt och med otroligt snygg text. Låten släpptes i två versioner, en akustisk och en lite mer upptempoversion. Båda är riktigt bra (kanske är därför båda är med på skivan), men den akustiska är strået vassare.
6. Dead Soul - Find that man
En tidig singel som fick en fräsch uppdatering till skivsläppet. Mäktig ljudbild och kuslig sång från Anders Landelius. Fantastisk låt, från Östgötaslätten dessutom.
5. Say Lou Lou - Julian
Systrarna Kilbey i Say Lou Lou har släppt flera grymma singlar i år, den här är ändå den bästa. Stämningsfull electropop. En fullängdare under 2014 skulle sitta fint!
4. Lavender - In Solitude
Kanske den låt som jag har varit mest taggad på att höra i år. Det började med en youtube-trailer för singeln där man fick höra drygt en minut av låten, som lät fantastiskt bra. Sen följde en lååååååååååång väntan innan låten faktiskt släpptes och när man äntligen fick höra hela låten - ja då lät den precis så bra som man hade hoppats.
3. Watain - All that may bleed
Var först lite skeptisk till All that may bleed, när den släpptes mitt i sommaren. Den kändes lite snårig och hade inte samma hitpotential som flera tidigare låtar. Men när man väl hade lyssnat in sig på låten och den hade satt sig så framträdde en GRYM black metal-dänga med årets förmodligen hårdaste text. Raden "the salt of satan in the wounds of christ" bör bli ett vedertaget kraftuttryck omedelbart. ÄR NI MED??
2. Ghost - Monstrance clock
Avslutningen är den finaste stunden på Ghosts andra skiva. Den spöklikna öppningen, den snygga gitarrspelet och de mäktiga allsångsrefrängerna. Orgeln som kommer in i bakrunden vid 3:20 och sen får fritt spelrum innan den maffiga kören avslutar spektaklet. Det är Ghost när de är som bäst och en fullständigt gåshudsframkallande låt.
1. Cult of Luna - Mute departure
Den här låten går att sammanfatta med ett enda ord: Episk.
Okej kanske ett ord till: Dynamik.
Mute Departure går från ett filmiskt, dystopiskt, elektriskt intro, vidare till en lugn vers, innan helvetet bryter lös i refrängen. Och så börjar det om igen. Och när man tror att låten är slut så startar från ingenstans ett långsamt malande parti som hamrar ner lyssnaren i marken med Johannes Perssons enorma growl, innan låten tar slut lika abrupt.
Det är årets nio bästa munuter. Nio minuter som gör en helt matt i kroppen. Älskar det.
Som vanligt finns det såklart en hel drös med bubblare som inte riktigt klarade cutten. Instant Crush med Daft Punk, Entertainment med Phoenix, Valborg med Håkan Hellström, The Places We Walk med Jex Thoth, Dope med Lady Gaga, The Wire med Haim, Svarta duvor & Vissna liljor med Kartellen... Ja, listan kan göras lång.
Och här kommer också en hyfsat lång lista med det göttigaste från året som gått, nämnda låtar och mer, pedagogiskt nog döpt till 2013.
Grammisskandal
Kategori: Musik
Nomineringarna till Grammisgalan kom idag och den stora frågan är: Rökte juryn på innan de spikade nomineringarna till Årets hårdrock/metal?
Absolut, Ghost och Watain är två självklara kandidater (Ghost lär ta hem statyetten).
Men Crashdiet?
Nicke Borg Homeland?
The Kristet Utseende?
Är det ett skämt? Jag går in på sajten kritiker.se som samlar recensioner och kommer fram till detta:
Crashdiet snittar 3,5 poäng. Ganska hyfsat, men det här är ett skivsläpp som passerade obemärkt.
Nicke Borgs skiva snittar 2,7 poäng. Gaffa kallar den för "en ljudlig 40-årskris."
Buskisbandet The Kristet Utseende får 3,3 poäng.
Samtidigt har grammisjuryn förbisett ett helt gäng fantastiska släpp från året som gått. Vad sägs om Cult of Luna, Kongh, In Solitude eller Bombus? Hyllade skivor allihop.
Bombus skiva The poet and the parrot som släpptes i september snittar 4,0 på kritiker.se. Både Expressens Martin Carlsson och Aftonbladets Mattias Kling slår till med betyget 4/5.
In Solitudes Sister, ännu en av årets mest hyllade skivor, snittar 4,2. Full pott i bland andra Sydsvenskan, "det som flödar ur gitarrerna gnistrar och glimrar som stjärnor i natten" skriver John Palmér Jeppsson.
Konghs Sole creation får 3,8 på kritiker.se. Gaffas Tomasz Swiesciak beskriver öppningsspåret på följande sätt: "Det primitiva men gungande riffet är hypnotiserande innan David Johanssons growl bryter ytskiktet och levererar ett standardmässigt Kongh".
Men framför allt vill jag lyfta fram Cult of Luna, vars Vertikal slog ner som en bomb redan i januari. Jag utnämner det till årets bästa platta. Den är genialisk, inte bara musikaliskt utan med hela konceptet. Så här skriver Fredrik Strage i sin recension för Dagens Nyheter:
"Bandet skrev ett manifest innan de spelade in sin nya skiva. Det innehöll ord som karg, monoton och maskinell. Målet var att fånga samma avhumaniserade atmosfär som Fritz Langs science fiction-film ”Metropolis” från 1927. Titeln ”Vertikal” syftar på att låtarna reser sig likt hiskliga skyskrapor, samtidigt som Johannes Perssons plågade skrik tycks illustrera hur invånarna pressas ner i kloakerna."
Strage gav skivan 4/5 och är i gott sällskap, på kritiker.se snittar skivan 4,2. Värt att nämna är också att alla de här omdömena är baserade på fler recensioner än de för skivorna som faktiskt är nominerade till grammisen.
Alltså, att Crashdiet ska sitta på Grammisgalan och tro att de har gjort en av årets bästa skivor medan Cult of Luna inte är inbjudna, det är så jävla uppochner så klockorna stannar.
Tur att både Cult of Luna och In Solitude är nominerade till motsvarande kategori på P3 Guld. Det är en gala som levererar när Grammisgalan har blivit ett skämt.
Järnjungfrun
Kategori: Allmänt
Det var trots allt lite väntat, men jag kan inte annat än få lite glädjefnatt när Bråvalla presenterade Iron Maiden som en av sommarens headliners.
Det blir en fin festivalsommar, med Mastodon och Ghost på STHLM Fields och Iron Maiden på Bråvalla.
SCREAM FOR ME NORRKÖPING!!
Lana del rey - tropico
Kategori: Musik
I väntan på Lana Del Reys nya album, som har fått namnet Ultraviolence, går det nu att se hennes kortfilm Tropico som hon jobbat med den senaste tiden.
Det är en 27 minuter lång film skriven av Lana och regisserad av Anthony Mandler, musikvideoregissören som har gjort en lång lista videos med några av de största artisterna. Bland annat regisserade han videorna till Lana Del Reys National Anthem och Ride, och visst känner man igen stilen.
Lana Del Rey spelar själv den ena huvudrollen, tillsammans med modellen Shaun Ross. Det hela börjar med en egen version av Eva och Adam i paradiset. I himlen har Jesus sällskap av de amerikanska gudarna Elvis, Marilyn Monroe och John Wayne. När Eva (Lana) biter i äpplet tar istället en dekadent historia om en strippa i Los Angeles vid.
Det hela är förstås mer ett konstnärligt projekt än en film med en tydlig story. Filmen är uppbygd runt tre låtar, Body electric, Gods & monsters och Bel air, däremellan pratar Lana och John Wayne lite över de snygga bilderna.
Det är en snygg film, särskilt Gods & monsters-delen är bra. Samtidigt känns det som att det räcker att se den en gång, och förmodligen inget som kommer att bli särskilt stort utanför Lana Del Reys fanbase.
Kul projekt, men nu ser jag fram mot nya skivan!
Världens bästa Mastodon
Kategori: Allmänt
SÅ JÄVLA FETT att det blev precis så bra som jag ville!
Mastodon, Ghost och Gojira klara för STHLM Fields! Det är något av en dröm-lineup.
Det känns som att det blir en biljett mest för Mastodons skull. Ett av världens bästa band, som dessutom kommer vara aktuella med ny skiva när festivalen arrangeras.
Har sett dom göra tre festival- eller förbandsspelningar och så senast den första egna headlinerspelningen i Sverige, på Annexet. Men det var i januari 2012, så det är dags att se dom igen!
För övrigt är Mastodon akuella med konsertfilmen och skivan Live at Brixton som släpps den tionde:
STHLM Fields
Kategori: Musik
Gärdet. Det här fältet kommer att fyllas med thrashfans i slutet av maj nästa år när nya festivalen STHLM Fields arrangeras.
Dragplåstrena som är klara är Metallica och Slayer, vilket direkt fick mig att tänka på Sonisphere Hamburgs lineup:
Metallica och Slayer. Mastodon. Och Ghost. Vilken jävla uppställning! Dessutom är ju Iron Maiden ute på vägarna igen i sommar.
Möjligheterna finns, Live Nation!
Fast, när de presenterade festivalen idag så pratade de om att satsa brett och en potentiell publik på 50 000, vilket är en enorm siffra. Tyvärr är väl i alla fall Mastodon lite för smala.
Det är också lite oklart vilken slags festival det är. Metallica och Slayer skriker ju hårdrocksfestival, men Thomas Johansson på Live Nation pratade om tänkbara framtida headliners som Coldplay, Beyoncé och Jay Z.
Det blir spännande att se vad det är för genres som tillkommer till premiärfestivalen, ytterligare ca sex band tror jag skulle tillkomma. Plåtarna släpps den tionde.
Julmusik 2.0
Kategori: Allmänt
Igår släppte Henrik Dorsin säsongens skönaste jullåt, den fantastiskt roliga (och superironiska) Tomten är en kommunist. Rader som "julen är en klassmarkör, som tomten jämt förstör" och "tomten är en kommunist, röd som själva Satan" är bara för bra.
Här är några fler bra jullåtar som inte finns med på your usual julsamlingsskiva:
The Killers - A great big sled
The Killers har gjort flera bra jullåtar, Don't shoot me santa till exempel som är ganska... speciell. Den här är bara sjukt bra.
The Hives & Cindy Lauper - A christmas duel
En modern variant på The Pogues klassiker Fairtytale in New York kan man säga. Det är inga kärleksförklaringar Howlin Pelle och Cindy Lauper sjunger till varandra.
Glasvegas - A snowflake fell (and it felt like a kiss)
Finstämd låt med fantastisk skotsk dialekt på sången.
Lars Demian - Jul hos frälsningsarmén
Demian tolkar julen genom ett filter av svenskt svårmod, ackompanjerad av bastuba.
Laakso - Hang me in the christmas tree
Indiepopjul.
Nämnda låtar och fler i denna lista:
Bråvalla <3 kvinnor?
Kategori: Allmänt
Som Joyzines Mikael Mjörnberg skrev häromdagen så är det dags att börja spekulera i Bråvallas kommande line-up.
Att Iron Maiden är klara för ett par tyska festivaldatum i sommar driver förstås upp förväntningarna på att en av kvällarna kommer att gå i järnjungfruns tecken.
Förra året handlade mycket av förhandsskriverierna (särskilt på min arbetsplats Extra Östergötland) om att balansen mellan manliga och kvinnliga artister var åt helevete. Under hösten och våren var det riktigt illa och arrangörerna FKP Skorpio lovade bot och bättring. Det blev bättre när festivalen närmade sig, men av totalt 112 akter var det 23 som hade minst en kvinna, och det är förstås under all kritik.
Så för en bättre balans 2014 kommer här en lista med grymma kvinnliga artister och band med kvinnliga medlemmar som FKP Skorpio kan ta till sig:
Say Lou Lou
Sibille Attar
Sky Ferreira
Lana Del Rey
INVSN
Makthaverskan
Haim
Angel Haze
Elliphant
First Aid Kit
Veronica Maggio
Britta Persson
Kate Nash
Thundermother
Nicole Sabouné
Systraskap
Solange
Jex Thoth
The XX
Lorde
Cat Power
Noonie Bao
Anna Von Hausswolff
Kylesa
Miss Li
Lilla Lovis
Crystal Castles
El Perro Del Mar
Varsågoda, FKP!
Reptile Brain Music
Kategori: Musik
När Nicke Borg gästar SVT-produktioner på rad (Alla tiders hits, Dobidoo) och Ralf Gyllenhammar gästar Laila Bagge och Niclas Wahlgren på bästa sändningstid, så är det skönt att veta att Nicke Andersson fortfarande håller rockfanan högst i Sverige.
Imperial State Electric började som ett soloprojekt efter The Hellacopters uppbrott och har nu växt sig till en av landets mest pålitliga rockakter.
Musiken påminner i vanlig ordning om tidiga Kiss och Alice Cooper. I Born again kommer bluesinfluenserna fram också.
En snabb skiva (12 låtar på en dryg halvtimme) med hög kvalitet, men den når inte riktigt samma höjder som de tidigare skivorna. Jag håller debuten högst och uppföljaren Pop War som näst bäst, de har lite mer karaktär än Reptile Brain Music.
Men, när Nicke Andersson med manskap levererar en halvtimme rock'n'roll är det bara att tacka och ta emot.
Frågan är bara: Nu när vi har fått tre album med Imperial State Electric, är det dags att återförena Death Breath, Nicke?
