satanindistortion

 

Nu har jag lyssnat tillräckligt mycket på Graveyards nya för att kunna göra ett utlåtande. 

 

RIsken var ju att man skulle bli besviken efter Hisingen blues som är en fempoängare rakt igenom. Men icke, det här är mer av samma underbara vara.

 

Skillnaden mot Hisingen blues är väl att det här är mer ruffigt. Där föregångaren var mer detaljerat, finputsat låtskrivande är det här mer raka rockstänkare. Och rent textmässigt är det också en del skillnad, det här är en arg skiva där politik spelar huvudrollen ("the unholy alliance" någon?).

 

Det är nio låtar som man skulle kunna dela upp i tre trilogier där varje del har två snabba låtar och en mer långsam och finstämd. 

 

Det börjar med An industry of murder, Slow motion countdown och Seven seven. Alla tre fantastiska låtar. Introt lägger ribban högt och An industry... fortsätter i stor stil. Slow motion... är den mest finstämda stunden på plattan och Seven seven är en ilsken två-och-en-halvminutare som sitter som en känga i skrevet.

 

The suits, the law and the uniform, Endless nigh och Hard times lovin' utgör mitten och är den lite svagare delen av skivan (det är relativt förstås).

 

Som avslutning kommer Goliath, Fool in the end och 20/20 (tunnel vision). Singeln Goliath har växt riktigt mycket och jag tror den kommer bli grym när den får lite extra skjuts live. Fool in the end har kanske plattans snyggaste gitarrmelodi och 20/20 är en bra avslutning. Joakim Nilssons rimmande i takt till melodin är klockrent.

 

Den här plattan infriar alla förväntningar och det är skönt att höra. Samtidigt undrar man ju: hur bra kan ett band vara på att skriva låtar? När tar inspiratationen slut? När ska Graveyard skriva en dålig låt?

 

Aldrig, verkar det som nu!