satanindistortion

 

Dagen D, eller W kanske. Äntligen release för Watains nya platta The Wild Hunt. 

 

Jag har läst en hel del om skivan på förhand och fick ungefär vad jag förväntade mig - ett utvecklat sound som är kryddat med beståndsdelar vi inte är vana vid i Watain-sammanhang, men fortfarande osar black metal. Watain går inte tillbaka till rötterna på femte skivan utan är progressiva och rör sig framåt.

 

Och bra är väl det, en ny Casus Lucifieri hade varit tämligen ointressant (men säkert bra), nu är Watain snarare mer intressanta än någonsin.

 

Det vanliga black metal-öset finns såklart där, i exempelvis öpnningen De Profundis, Sleepless evil och singeln All that may bleed. Men det finns också tretakt, mellanöstern-klingande toner och febriga djungeltrummor (i början och slutet av fantastiska Outlaw). 

 

Och så är det förstås They rode on. En ballad (!) som var den första låten som skrevs till skivan och visade i vilken riktning inspelningen skulle tas. Erik Danielsson sa i en intervju att de som har hört låten har sagt att det är en naturlig fortsättning på Waters of ain, avslutningen på Lawless Darkness. Och absolut, jag håller med om det. Men där den låten hade lugnare och mer melodiska partier i kombination med vanligt black-ös är They rode on steget längre. Och när Watain gör en powerballad slår de till och gör den kanske bästa sen Mötley Crue uppfann begreppet med Home sweet home. Eriks rena sång är fantastisk och det gitarrsolot är precis så smörigt som sig bör. 

 

Det är definitivt en av skivan bästa låtar, och det ska bli riktigt intressant att se om de kommer att spela den live.