satanindistortion

En av höstens mest emotsedda skivor för min del, och en av de mest hajpade med kanske. Full pott (10/10) i hårdrocksblaskan Close-Up talar sitt tydliga språk. Nu ska det ju mycket till för att få det betyget, och jag är inte beredd att dra på så stora växlar, men det är nära!

 

In Solitude har tagit sitt vinnande koncept och förfinat det på den här skivan. Föregångaren The World, The Flesh, The Devil hade åtta riktigt bra låtar som tyvärr led av att de ofta var en aning för långa. Det blev ofta att jag hoppade till nästa låt under ett långt instrumentalt stycke som inte gav särskilt mycket.

 

På Sister finns det lika många låtar men medellängden på låtarna har sjunkit med drygt en och en halv minut (nördig uträkning, jag vet), vilket är till skivans fördel. De instrumentala delarna har också blivit bättre med riktigt snygga gitarrsolon i flera låtar. Solona i A buried sun och titelspåret Sister förtjänar ett omnämnande.

 

Det här är klassisk hårdrock när den är som bäst, grymma riff (Death knows where), fantastiska melodier (Lavender), pumpande bas (Sister) och hypnostiserande sång (A buried sun).

 

Det skulle behövas en extra liten knuff för att jag skulle utnämna skivan till en instant classic, men det här är en bra jävla skiva som lär hamna långt upp när årets bästa skivor ska summeras. Tänkte skriva något om att det här bandet är ett av de mest lovande för svensk hårdrocks framtid, men jag säger så här istället: In Solitude är HÄR och NU. Missa inte Sister.