satanindistortion

Äntligen har sverige fått ett antipris! Den mest kända galan i genren är väl The Razzie Award i USA, en filmgala som arrangeras strax innan Oscarsgalan och delar ut pris till de sämsta filmerna och prestationerna. Ett fantastiskt roligt initiativ. Och nu har sverige fått en motsvarighet - Skämskudden.

 

 

Idag flyttpackar jag och lyssnar på Paarse Paraplus debutfullängdare. Elektropop från Mjölby som låter jävligt bra.

 

På onsdag tömmer jag lägenheten och bor hos föräldrarna ett par dagar, och på lördag bär det av mot Stockholm! Eller det gör det i och för sig inte, utan till Uppsala först för en konsert med Watain som förhoppningsvis kommer att vara cool som satan själv! Sen blir det en natt på vandrarhem i Uppsala och på söndag får jag nyckeln till lägenheten och kan kalla mig stockholmare på riktigt! Eller stockholmsbo i alla fall.

 

 

 

 

 

Eminem är tillbaka och rappar om Darwins evolutionsteori över ett tungt gitarriff. Jag gillar soundet som inte är modernt på något sätt. Det är inga house-element, ingen dubstep så långt ögat kan nå. Den här låten hade lika gärna kommit 2002.

 

 

Dagen D, eller W kanske. Äntligen release för Watains nya platta The Wild Hunt. 

 

Jag har läst en hel del om skivan på förhand och fick ungefär vad jag förväntade mig - ett utvecklat sound som är kryddat med beståndsdelar vi inte är vana vid i Watain-sammanhang, men fortfarande osar black metal. Watain går inte tillbaka till rötterna på femte skivan utan är progressiva och rör sig framåt.

 

Och bra är väl det, en ny Casus Lucifieri hade varit tämligen ointressant (men säkert bra), nu är Watain snarare mer intressanta än någonsin.

 

Det vanliga black metal-öset finns såklart där, i exempelvis öpnningen De Profundis, Sleepless evil och singeln All that may bleed. Men det finns också tretakt, mellanöstern-klingande toner och febriga djungeltrummor (i början och slutet av fantastiska Outlaw). 

 

Och så är det förstås They rode on. En ballad (!) som var den första låten som skrevs till skivan och visade i vilken riktning inspelningen skulle tas. Erik Danielsson sa i en intervju att de som har hört låten har sagt att det är en naturlig fortsättning på Waters of ain, avslutningen på Lawless Darkness. Och absolut, jag håller med om det. Men där den låten hade lugnare och mer melodiska partier i kombination med vanligt black-ös är They rode on steget längre. Och när Watain gör en powerballad slår de till och gör den kanske bästa sen Mötley Crue uppfann begreppet med Home sweet home. Eriks rena sång är fantastisk och det gitarrsolot är precis så smörigt som sig bör. 

 

Det är definitivt en av skivan bästa låtar, och det ska bli riktigt intressant att se om de kommer att spela den live.

 

I morgon släpps Watains "The wild hunt". En av årets mest efterlängtade skivor för min del. Har hört två låtar från den hittills som låter riktigt lovande.

 

Hoppas att min feta box kommer imorgon också:

 

 

Videon släpptes idag, och är ju skaplig... ehh, annorlunda. Men som sagt, bra låt!

 

I andra ändan av musikspektrat släppte Lady Gaga nytt idag med: 

 

 

Tydligen skulle låten komma om en vecka egentligen, men efter att den läckt ut med dåligt ljud så bestämde man sig för att släppa den som den ska vara lite tidigare.

 

Å ena sidan inga överraskningar, men en jävligt bra låt som är Lady Gaga ut i fingerspetsarna. Texten handlar mycket om hennes roll som popstjärna, och så är det ju mycket fokus på konst runt hela nya skivsläppet (Artpop).

 

Det verkar dock vara lite delade meningar om hur texten i låten går. Håkan Steen på Aftonbladet skriver så här i en recension av låten:

Men låten verkar också vilja vara ett slags introduktion till temat på albumet. Lady Gaga har alltid handlat om att knyta trådar mellan superkommersiell pop och konst och här filosoferar hon över det förhållandet och sin egen roll som artist: ”One second I’m a Koons fan/suddenly the Kunst is me/Pop culture was in art now/Art’s in pop culture in me”. ”Koons” är popkonstnären Jeff Koons, som gjorde sig ett namn på 80- och 90-talen genom provokativ konst som lekte med skräpkultur och, inte minst, genom ett omskrivet förhållande med den italienska porrstjärnan och politikern Ilona ”Cicciolina” Staller.

 

Olika sajter där texten ligger verkar däremot vara överrens om att hon sjunger "One second i'm a kunst fan, suddenly the kunst is me" (kunst = konst på tyska). Är det en feltolkning av Håkan Steen? Jag vet inte, det är svårt att höra exakt hur texten går, och det är väl inte så jävla viktigt heller.

 

Hur som helst, en bra låt som säkerligen kommer att bli en hit på dansgolven inom kort. Artpop släpps den 11 november.

 

I slutet av september kommer MGMT's nya platta. Jag har egentligen mest bara lyssnat på Kids och Time to pretend, men smakproven från kommande plattan är riktigt bra.

 

Beatlesdoftande Alien days:

 

 

Och senaste singeln Your life is a lie:

 

 

Med tillhörande video:

 

 

Kan bli en bra skiva!

 

Lite hårdare ny musik: Satyricon - Our world, it rumbles tonight.

 

 

En jävligt cool låt som helt klart låter som Satyricon, men den saknar den där extra kryddan som gör K.I.N.G och Mother North till kanonlåtar.

 

 

I förmiddags ryktades det lite smått på twitter om att Lemmy var död. Bara rykten visade det sig (ganska väntat), men klart är i alla fall att mannen som förkroppsligar rock'n'roll inte mår helt bra.

 

Spelningen på Metaltown var en av flera europeiska spelningar som ställdes in tidigare i somras på grund av att Lemmy var sjuk. Och i fredags avbröt Motörhead sin spelning på Wacken efter bara sex låtar.

 

"Lemmy's doing fine" hälsar resten av bandet efteråt, men man blir ju orolig. Jag vill se Motörhead åtminstone en gång till. Get well soon Lemmy!

 

 

Såg Sightseers igår. Den beskrevs av DN's Mårten Blomkvist som en brutal antites till "The Trip". Och ja, det kan man väl skriva under på. 

 

Ett nykärt par ger sig ut på husvagnssemester i England, men besöken på olika turistmål kombineras snart med en bisarr mordturné.

 

Det finns en del riktigt roliga scener här och bra skådespelarinsatser, särskilt Alice Lowe som spelar den smått labila Tina.

 

 

Igår lyssnade jag igenom ett gäng sommarprat som jag inte hade lyssnat på än. Bland annat två avsnitt av två tjejer som har mycket gemensamt: Carolina Neurath och Johanna Frändén.

 

 

 

Sitter och lyssnar på Slikpknot och påminner mig själv om att de faktiskt var intressanta en gång i tiden. Nu har jag knappt lyssnat på dem sen slutet av gymnasiet, som är sex år sen.

 

Psychosocial och Snuff var väl bra låtar, men det är ju inga People=shit eller Pulse of the maggots direkt. De gamla låtarna håller i alla fall fortfarande. Ingen kan vråla som Corey!

 

Ikväll har jag och Robban varit och sett The Purge på bio.

 

 

Sitter förresten och funderar lite på den kommande Batman/Superman-filmen. Denna oönskade bastard som borde fått stanna i någon manusförfattares huvud.

 

Svenska talangjaktsprogram har lyckats skaka fram några namn som har kunnat hålla sig kvar i rampljuset efter säsongsfinalen. Främst giganten "Idol". Agnes, Darin, Amanda Jenssen och Danny är några. Måns Zelmerlöw har lyckats bättre som programledare än musiker.

 

Men hittils är det få, för att inte säga ingen, som har gjort något riktigt bra. Någon som inte bara hamnar i skvalet på RixFM. TIlls nu:

 

Varvar ner efter en grym helg med 25-årsfirande två dagar i rad.

 

Here's to another 25 years!

 

 

Har kollat på fyra avsnitt av Netflix nya egenproducerade serie "Orange is the new black".

 

Piper Chapman har ett ordnat liv med sambo och ett tvålföretag, när hon plöstsligt måste avtjäna femton månader i fängelse för en gammal ungdomssynd.

 

 

 

Watain släppte en andra låt från kommande plattan idag. Medan "All that may bleed" är åt det brutalare hållet så är "The child must die" betydligt mer melodiös. Men ändå sjukt bra! Uppsalatrion låter lika elaka som alltid.

 

De har visat en grym känsla för melodier på tidigare skivor och det kommer förmodligen att dras till sin spets på "The wild hunt". Det är för övrigt en månad kvar tills skivan släpps imorgon (fredag) och jag passade precis på att förhandsboka den feta superduperdeluxe-utgåvan:

 

Det är full fart vad gäller serier på måndagar. True Blood, Dexter och igår startade andra säsongen av The Newsroom.

 

Första säsongen fick blandad kritik men jag gillade serien skarpt. Slutet kändes dock abrubt, jag fick googla fram att det var säsongens sista avsnitt.

 

Till andra säsongen har den lökiga vinjetten bytts ut till en bra mycket snyggare - välkommet! Annars verkar serien rulla på i samma stil som förra året.

 

Det är som vanligt en utmaning att följa Aaron Sorkins manus utan svensk text, vissa snabba replikskiften flyger över huvudet förmodligen även på den mest språkbegåvade. Men man måste bara älska manuset ("Now is not a good time for me, but this go-getter-attitude you have - not crazy about it either").

 

Det ska bli spännande att följa nyhetsredaktionen under den kommande säsongen, som utspelas under det amerikanska presidentvalet.

 

 

Igår firade jag jubileum. Tio konserter med Iron Maiden närmre bestämt.

 

Malmöspelningen bjöd på bättre ljud och sämre publik än i Hamburg. Allt som allt en grym kväll, men jag tror definitivt att konserten i Friends arena på lördag kommer att toppa den här. Det kommer bli en femplusskväll!

 

Om inte annat är det starten på ytterligare tio Maiden-konserter jag kommer att se...

 

På eftermiddagen innan spelningen hade några eldsjälar arrangerat en spelning med Paul Di'Anno inne i stan, som vi tittade på i nån halvtimma. En sorglig syn tyvärr. Han ser så jävla sliten ut, som en gammal kåkfarare. När han inte hastar fram texterna eller presenterar fel låt hänger han på mickstativet och ser ut som att han ska falla ihop när som helst. Och mellan låtarna är det inte mycket bättre, först är det ljudteknikern som han ska slå ihjäl om han inte höjer micken, sen är det nån i publiken som får en liknande svada av nån anledning.

 

Okej jag ska inte totalt såga honom vid fotknölarna. Men jag hade klarat mig utan den konsertupplevelsen.

 

Planerar lite för nästa konsert efter Maiden, det lär bli Watain i Uppsala den 24 augusti. De har lovat att det ska bli en show utan dess like, dessutom supportar In Solitude (som också har ny skiva på gång). Det kommer att bli en grym kväll det med!

 

Är för övrigt sjukt sugen på att höra nya skivan efter att ha läst intervjun i senaste Close Up.

 

Rekommenderar dokumentären "Beroende av tv-serier" på SVT Play. Titeln skvallrar väl om vad den handlar om, den fokuserar både på publiken och skaparna av de största amerikanska tv-serierna och vad som gör dem så beroendeframkallande.

 

Kommer att tänka på ett av avsnitten i den fantastiska komediserien Portlandia där Carrie och Fred blir beroende av "Battlestar Galactica". Själv kan jag känna igen mig i det där att man blir helt fast i en serie och tycker att man känner karaktärerna personligen.

 

Just nu är det Dexter, True Blood och How I met your mother som gäller för min del. Men årets kanske mest efterlängtade seriestart är 29 september när tredje säsongen av Homeland börjar.

 

Och så finns det ju alltid serier jag vill se som jag inte har sett än. West wing, Sopranos, The Walking Dead och Mad Men till exempel.

 

Det gäller bara att hitta tiden till det!

Igår var det säsongspremiär för Dexter i USA. Det är den åttonde och sista säsongen, vilket känns helt rimligt. De senaste säsongerna har varit några av de bästa och nu kommer serien förmodligen att sluta på topp.

 

Hur kommer det att sluta? Kommer Dexters nattliga extraknäck att avslöjas för poliskollegorna och Miamis befolkning? Kommer någon att dö? Jag har ingen aning, men vad jag vet är att Dexter kommer att kommas ihåg för en av de snyggaste vinjetterna i teves historia:

 

 

Det är byrån Digial Kitchen som ligger bakom Dexters morgonrutin som har inlett varje avsnitt sedan premiären 2006. Samma gäng ligger även bakom två andra oerhört snygga vinjetter: True Blood och Six Feet Under.

 

Six Feet Under's stilrena intro där man får följa med en kropp i förberedelserna för en begravning vann en Emmy 2002, True Blood nominerades för samma pris 2009. Och 2007 sopade Dexter hem priset för "outstanding main title design".

 

Jag vet inte vad som är snyggast, idén eller utförandet. Tanken från början var enligt Eric Andersson, då på Digital Kitchen, att ta något vardagligt och göra det mörkt och dramatiskt. Det var då Lindsey Daniels, en tjej i filmteamet, knäckte nöten: "What about him getting ready in the morning?".

 

De inte så subtila referenserna till krossade skallar, blodspillan och olika tillvägagångssätt för mördare är klockrena. Kronan på verket är Rolfe Kents musik som är lika delar haunting och catchy.

 

Oavsett hur Dexter slutar så är det här två minuter som kommer att gå till tv-historien.

 

Efter tre dagar på Bråvalla Festival är det sofflocket hela dagen som gäller.

 

Jag tycker det var en riktigt bra festival, vädret kunde fått vara bättre på torsdagen och lördagen bara (regnvalla). 3G-täckningen på området var obefintlig också, annars led jag inte av några missar från arrangören. Men jag kan tänka mig att de som tog bilen gärna skulle sluppit trafikkaoset (kövalla).

 

Det gör inget att det regnar när Thåström kliver upp på scenen. Det adderar bara till stämningen. Det gör även den nya och grymt snygga scendesignen. Men det bästa är setlisten, från den oväntade öppningen Djävulen och jag, via blytunga Axel Landquists park och St: Anna katedral, till den fantastiska avslutningen Die mauer med Thåström på akustisk gitarr. Det är en hitparad utan dess like. Det finns förstås alltid fler låtar man vill höra men den här setlisten är fem plus! Jag skrev visserligen utan inbördes ordning, men det här var den bästa spelningen, hands down!

 

 

Vi som inte ville se Green Day såg istället norsk black metal/hardcore/punk. Så jävla ösigt! Jag blev imponerad av att låtarna framfördes så pass bra live, det skulle lätt kunna bli grötigt med tre gitarrer på den lilla scenen. Men Kvelertak levererade ett gig i toppklass. Mosh!

 

 

Jag satsade mest på att se säkra kort på festivalen, det var mycket att hinna med bara det. Men under ett hål i schemat blev det en ny upptäckt: Frank Turner och hans band. Vilken energi och spelglädje! Engelsmannen Frank både pratar och sjunger på svenska, drar en låt om Gene Simmons ("what an asshole!") och får hela publiken att sjunga med i låtarna. Ett klockrent liveband.

 

 

Ett klockrent liveband är även Timbuktu med manskap. Redan efter drygt 20 minuter har de fyrat av The botten is nådd och Alla vill till himmelen och sen blir det bara bättre. Samtidigt visar sig vädret från sin bästa sida och stämningen i publiken är på topp. Fredagen fick en bra start!

 

 

Papa Emeritus II tyckte det var skönt att få komma hem till Östergötland en sväng, så skönt att han slänge på sig den östgötska flaggan i början av extranumret Ghuleh/Zombie queen. Rktigt grymt att äntligen få höra den live. Hade kanske hoppats på fler låtar från Infestissumam, men varje Ghostkonsert är en ynnest att se. Hur många fler fans fick Ghost efter den här spelningen?

 

 

Och mer då? Rammstein var förstås grymma, med en bra setlist och förstås en grym show. Hade dock hellre hört Mein herz brennt i orginalversion än den pianoversion de släppte i vintras. Icona Pop gjorde en bra (och välbesökt) spelning i ett av tälten.

 

Johnossi passerade ganska anonymt för min del. De är absolut bra live, men passar inte riktigt på den största scenen. Det hade blvit mer intimt och ösigt i ett av tälten. Kul att höra de nya låtarna live, men intrycket efteråt är lite "de var bättre förr". Även Mando Diao gav ett lite splittrat intryck. Skitkul att få höra Infruset live, men vissa låtar är bättre än andra. Det allra bästa för en festivalspelning hade varit att blanda äldre material med poesitolkningarna. Det märks att publiken tänder till på riktigt först i extranumret Dance with somebody.

 

Frank Ocean var såklart riktigt bra, även om han inte är en jätterolig scenpersonlighet. The Sounds hörde också till de bästa spelningarna, när de radar upp hitsen visar de vilka bra låtskrivare de är. Slutligen In Flames, lite för mycket låtar från senaste skivan men en riktigt bra spelning.

Jag tror att både arrangörer och publik är nöjda med de tre dagarna som har varit, det ska bli spännande att se hur FKP Skorpio förvaltar det här nästa år.

 

Det skönaste ögonblicket på festivalen var förresten kanske när jag försökte förklara för en medelålders hårdrockare med dålig hörsel att jag skulle se Johnossi:

I dag öppnade Bråvalla för campingbesökarna och imorgon börjar själva festivalen. Tyvärr inte utan lite smolk i bägaren. Och jag pratar inte om regnvädret eller att Earl Sweatshirt har ställt in, utan den otroligt otajmade spårvagnsstrejken.

 

Redan på den första presskonferensen ute på festivalområdet i höstas var det en av sakerna som FKP Skorpio presentererade: Utmärkta kommunikationer till festivalen, dessutom helt gratis för alla med festivalbiljett. Bra arrangerat och dessutom en nödvändighet när festivalen ligger en bit utanför stan.